Alltså, jag hade en vision om att göra en egen julkalander här på Barfota, den föll redan den tredje december. Men jag ger inte upp. Här är en riktig andra advents-smällkaramell från Anders och Måns, igen:
Eftersom ett av de viktigaset inslagen på självaste julafton är Kalle Anka så tänkte jag att ovanstående klipp passade bra.
De är helt hysteriska, och fantastiskt roliga. Pluspoäng för den mexikanska looken.
Onsdagen den andra december. Andra luckan i adventskalendern. Tjugonio dagar kvar av 2000-talet, och nollnolltalet.se listar Markus Krunegårds "Jag är en vampyr" som årtioendets trettionde bästa låt.
Vad skulle jag själv vilja ha i lucka två? Förra årets julkalender gjordes av och med bland andra Anders och Måns, och de är ju två till antalet. Ett oslagbart klipp med humordun är deras topp tre-lista över sätt att räkna.
Trevlig andra december. I morgon är det dags för lucka tre.
Sunes jul var den sista adventskalandern jag följde slaviskt. Det var julen 1991, jag gick i tvåan. Vi som är födda i början av 80-talet minns den så väl, det var snackisen på rasten och många refererar fortfarande till pulkapappa, hur Håkan gömde pepparkaksdeg i strumporna och hur Sune skulle köpa julklapp till Sophie.
Gabriel Odenhammar som Håkan Bråkan
Sedan var det inte lika viktigt med julkalender längre, det blev aldrig lika bra. Jag vet att det har varit många bra kalendrar sedan dess, men jag har aldrig engagerat mig i dem.
Jag minns Klasses julkalender, det var året efter Sune. Inte alls lika kul, men det hörde till att titta. Det var Klasse Möllberg som ledde allt från en studio som föreställde någon slags skidstuga, och barnen kunde ringa in och tävla genom att spela memory.
Jag minns att Kalle som gick klassen över mig vann högsta vinsten, en slalomutrustning. Hela skolan visste vem Kalle var efter det.
I morse gick första avsnittet av årets julkalender och jag vet inte ens vad den heter. Det är 18 år sedan Sunes jul, men fortfarande den bästa - enligt mig. Jag undrar hur många bloggande åttiotalister som refererar till Sunes jul i sin blogg i dag?
Sunes jul - Julbaket
Florence Valentin på Katalin, i går torsdag. Grymt. Fyra toasters.
Gå upp gå till jobbet, jobba-jobba-äta lunch
(samma sak händer i morgon)
Jobba åka trick hem och sätta sig och glo
Det är inget liv
Vad ska du bli?
Jag klagar verkligen inte på min situation, det är tugnt att pendla men annars trivs jag. Det vara bara det att jag kom på mig själv med att klockan nio i går kväll tänka "jaha, då är det väl lika bra att samla ihp sig så man orkar upp halv sex i morgon då?" Och dök Ebbas kära gamla rader upp i huvudet. Plus att jag slängde ett öga på Kanal 5:s "Ullared" och det om något får en att vilja gör helt om och aldrig komma i närheten av det svenska Svensson-livet.
Du är ung och rebellisk som fan
Du sätter hårt emot hårt
Du vet precis vad du vill
Och du vill inte bli, en av dom där
Har man ingen morgontidning kan man ju alltid skriva ett par rader. Jag måste verkligen ringa DN i dag, var tusan är min tidning?
Jag är en mycket dålig bloggare. Jag skriver för sällan och saknar en röd tråd. Sedan praktiken började har jag fått in ett inlägg i veckan.
Jag minns när jag och Madde läste Bert-böckerna, vi var väl i tio, elvaårsåldern. I en av böckerna bytte Bert namn från "dagbok" till "veckobok", eftersom han bara skrev en gång i veckan, och då sammanfattade han hela veckan.
Veckoblogg? Knappast. I denna tid, i denna värld av sociala medier där du på 40 tecken kan uttrycka ett ögonblick i det ständiga flödet, finns inte utrymme för veckoliga sammanfattningar. Man vet redan allt, och det man inte vet kommer man inte att minnas eller bry sig om. Punkt slut. Konceptet "veckoblogg" är en paradox. Dagboken kan ligga och gro, jäsa och vänta på sammanfattningar, men inte bloggen.
Kanske kommer min blogg att gå i konkurs, precis som någon slags verksamhet i mitt kvarter (exakt vilken typ av verksamhet är okänd), men enligt skylten gällde det tydligen att hålla sig framme i dag...
Tur att det går bättre för Rampfeber, du har väl inte missat den?
Det häftigaste med journalistyrket är att det aldrig blir långtråkigt. Visst, självklart blir jobbet vardag - det blir alla jobb. För några år sedan jobbade jag på tvätten (inte den i Arlöv, men det kunde ha varit det...), och det blev snabbt rutin. Efter tre dagar satt rörelsen för hur man viker patientskjortor i ryggmärgen ochdet var ju tur eftersom man skulle vika ett visst antal i timmen, kanske 150 eller 200? Jag minns inte så noga.
Det var långtråkigt. Men det var mitt sommarjobb och jag stretade på.
Andra veckan på redaktionen har gått alldeles för fort. Jag var med på Läkarförbundets etikdag, en spännande och lärorik upplevelse. Det är alltid spännande att som helt utomstående få inblick i särskilda grupper och hur stämningen är. Under lunchen satt jag bredvid en äldre kvinna strax över sextio, som tog mig för ung läkarstudent. Jag fick aldrig chansen att berätta vem jag var, så jag spelade med när hon pratade på om hur kåren fortfarande består till största delen av gubbar, åtminstone de i höga positioner. Hon sa att när hon var i min ålder trodde hon att mycket mer skulle ha förändrats. "Men", sa hon och pekade på de antika väggarna och målningarna som prydde dem, "gubberiet sitter liksom i väggarna, bokstavligt talat!"
Intressant. Vill du läsa vad som diskuterades på själva seminariet kan du läsa det här.
För övrigt har jag varit på Socialstyrelsen och scannat av deras diarier. Det är en djungel och jag misstänker att jag lider av någon slags byråkratisk dyslexi. Notiser, miniutbildning, möten och fredagsfika - och plösligt var det lördag igen!
Puffar än en gång för Rampfeber.
Det här är ingen sentimental dagbok, jag undviker sådant och lägger upp bilder på kossor och annat trevligt och oskyldigt. Men nu föreligger en risk för att låta blödig.
Sällan har det hänt att jag väldigt starkt har känt mig som om jag befann mig mitt uppe i en film. Det är en häftig men surrealistisk känsla. Ännu häftigare är när filmen har ett lyckligt slut. Mycket bättre i verkligheten än på bioduken.
I dag är det lördag och jag vaknade med ett ryck i morse. Det var mörkt, jag har ingen aning om vad klockan var men jag gissar att det var runt sex. Min första tanke var: "Åh nej, nu ringer snart klockan!" Och sekunden därpå kom jag ihåg att det är lördag, tänk vad en vanlig lördag kan göra myket i de arbetsföras land!
Jag tänker passa på att slå ett slag för den nya Uppsalamusikbloggen Rampfeber som jag tillsammans med två andra kreativa musikälskare har startat upp i dagarna. Där kommer vi presentera högt och lågt från musiksvängen i Uppsala. Bara att lägga till bland dina favoriter.
Busskur i centrala Uppsala i början av september i år. Installation? Kreativa nollor? Utomjordingar? Det var borta dagen efter.
Obsevera den lilla röda figuren som väntar på... ett UFO?
Jag skrev för några veckor sedan och undrade var Johan Widerberg tagit vägen. Sedan dess har jag sett reklam för Så olika varje dag. På tv eller i tidningar. I dag skriver Svenskan om Didriks comeback - fast inte som Didrik såklart. Visst är han sig lik?
Tackar Anders för länken.
Jag har slutat klaga. I tre dagar har jag haft något som påminner om ledighet, även mentalt. I morgon är det dags för min andra praktikperiod, i hela tio veckor ska jag få vistas på en redaktion och känna hur bra livet kan te sig. Det kommer bli skitbra.
Högst upp i ett gammalt hus på söder i Stockholm, på en liten blindtarmsiknande gatsnutt i Maria-kvarteren, huserar Dagens Medicin, och där kommer jag att hålla till resten av året och lite till. För första gången i mitt liv får jag bara fyra dagars julledighet, och då får jag ändå ledigt på julafton - det finns ju folk som arbetar då! Vanliga arbetande människor måste ta ut semester för att få det som jag så glättigt och naivt fram till nu kallat för jullov. Det vill säga åtminstone tio dagars sjusoveri och godisätande. Men varför klaga? Jag har slutat klaga.
Well then. Nu ska här läsas tidning - hela jäkla DN ska plöjas - drickas kaffe och bara slappas hela dagen. Lika bra att passa på. För i morgon, i morgon är det dags att ta nästa steg in i framtiden!
I går kväll fastnade jag i en soffa framför en tv. På tv:n visades Bonde söker fru. Jag vet ju vilket program det är men har aldrig tittat på det. Förrän i går kväll.
Emma: "Kottbonde, hahaha! Är det en bonde som har sådana där kott-djur som man bygger själv av kottar och pinnar? Hahaha!"
Emil: "Köttbonde, Emma. Det står KÖTTbonde!"
Jaså minsann. Jo, jag ser ju lite dåligt i och för sig. Men visst hade det varit kul om det fanns kott-bönder?
"Sandpapper... satan... sol... silver?"
"S, N?"
"Snarka... snus... snoshörning... snogsmöss?"
Fortsättning från igår. Det är helt fantastiskt bra! Och om jag undrade vad Johan Widerberg gör nuförtiden så har jag i alla fall tagit reda på vad Malik Bendjelloul som spelar Philip gör.
"S, N, Y?"
"Snyxoxe?"
Det började med Ebba och Didrik (1990), åtminstone för min del. Alla födda åren kring 1980 sätter likhetstecken mellan Johan Widerberg och huvudpersonen Didrik. Eller okej då, jag gör det i alla fall. Protestera om du vill.
Ur Ebba och Didrik:
(Didrik frågar den tio år ädre Yrla som han är kär i): "Vad heter du?"
"Yrla"
"Virvla?"
Men var tusan tog han vägen sen? Ett tag kändes det som om han var överallt. Rapport till himlen och Lust och fägring stor i mitten av nittiotalet, och så Under solen (inte särskilt bra) för sådär en tio år sedan. Johan debuterade faktiskt redan som tvååring i Mannen på taket, första generationens Beck-filmer med Carl-Gustaf Lindstedt - och tydligen gjorde han så bra ifrån sig att han även som tjugoåring fick mer pratsamma roller i andra generationens Beck där Gösta Ekman spelade rollen som den melankoliske kommissarien med sina misslyckade familjerelationer.
Det var när jag såg Polismördaren i våras som jag började fundera över var han tagit vägen, Johan-Didrik. Jag rev av några filmer där han spelar, oftast samma roll. Bortkomna tonårspojkar, lite som Didrik.
Så jag googlar honom. Och upptäcker att han hade en roll i Oceans twelve, vilken jag pinsamt nog inte sett. Dessutom är han på gång med en ny film som kommer nästa år, Helena Bergströms Så Olika. Och eftersom jag nu har funderat så mycket kring vad som hände med Didrik måste jag ju nästan se den. Jag väntar med spänning på vem Johan Widerberg har blivit exakt tjugo år efter Ebba och Didrik.
I dag har jag kommit fram till tre saker, vilka många säkert redan vet:
1) Mörkret på landet är mycket mörkare än något annat mörker. Och vackrare.
2) Henning Mankells Kinesen är fascinerande, skitbra och en riktig bladvändare. Jag kan inte slita mig.
3) Tiden går alldeles för fort när man inte vill göra något annat än att läsa Henning Mankells Kinesen fast man egentligen borde.
(Men jag har faktiskt joggat idag, fastän det har regnat nästan hela dagen.)
Av året alltså. I dag är det första oktober och vi går in i den sista kvarten (eller kvartalet omd et nu ska vara så noga) av 2009.
Tidens gång går att visualisera antingen linjärt, som en rak linje som går mot evigheten. Det är vanligt har jag förstått på folk som jag dikuterat det här med. Eller så kan man se tiden som jag ser den, crikulärt. Eller åtminstone årets gång. Det sjuka är att hur ologiskt det än kan låta så går mitt år motsols. Det är sant! Klockan ett infaller jul och nyår, och sedan går klockan baklänges, runt tio ungefär är det sportlov och strax innan visaren passerar sex är det midsommar. Just nu närmar vi oss trean på urtavlan för att fortsätta uppåt mot ettan, nyåret.
Förstår ni hur jag tänker? Det kanske låter kosntigt, men jag tror att det är de där kalendrarna som är orsaken. De finns säkert fortfarande, vi hade en sådan i klassrummet när jag gick på lågstadiet i början av 1990-talet. Det var en stor rektangulär pappskiva med ett litet kalenderblock i mitten. Ett sådant som man drar en lapp från varje dag och som visar dagens datum. Runt omkring datumblocket fanns tolv skissade bilder i svag gråskala. En för varje månad. Den första varje ny månad tog man klistermärken med samma motiv fast färglagda och klistrade dit. På ett pedagogiskt vis kunde man alltså se året fortskrida och ta färg.
De där bilderna började uppe i högra hörnet med januari och gick sedan motsols till övre vänstra hörnet och ner mot det nedre vänstra hörnet. Och så vidare. Fattar ni? Precis som mitt inre visuella år. Jag är skadad för livet av en fjantig kalander som vi hade i lågstadiet! (Och inte fick jag någonsin vara den som klistrade upp en ny månad heller.)
Nu är det i alla fall oktober. Det är en bra månad.
Idol-rapport: Jag har ännu inte tippat över ända, såg inte våra idoler igår och kommer inte att se dem ikväll. Kanske var det bara en flirt?
Jaha, då var det höst igen. När man inte tomtar runt i skogen som en annan småstadsbrutta och leker Ronja Rövardotter så hänger man inomhus. Dricker choklad, spelar sällskapsspel och drar in doften av kanel. (Förhoppningsvis från någon slags bakaktivitet och inte direkt ur burken, det blir lätt desperat.)
Eller också gör man det som är något mer vanligt; dödstrött efter en lång dags diverseaktiviteter drönar man ner i soffan och sätter på burken. Och vilka dyker upp där på bästa sändningstid om inte den kommande höstens kvällstidningsfejjor. De står där, stajlade, älskade, utvalda. Skitnervösa. Eller kaxiga.
Jag snackar naturligtvis om Idol. Vem blir Sveriges Idol 2009? Ja du, det vill tydligen jag också jävligt gärna veta efter att ha råkat vara den som drönade ner i soffan i precis rätt (?) tid, två kvällar i rad. Och sedan är man fast! Fast i knarkträsket. (Minns ni Papi Rauls framträdande som han gjorde på någon live-show för många år sedan?) Ja, så nu planerade jag till och med att slå på tv:n klockan åtta eftersom man så himla gärna vill veta hur det går för våra små idoler!
Well then. Det finns väl värre saker att storkonsumera. Men jag undrar ändå hur de lyckas, produktionsbolagen?
Och så bara för att spä på min vuxenfaktor, lördagens blåbärsskörd blev igår till en helt okej blåbärspaj, som jag gjorde helt själv. Tyvärr åts den upp innan jag hann ta en bild. Men den var ändå inte så snygg, lilafläckig och gulbrunfnasig. (Lite som huden blir när man blir gammal?)
Det var en fantastisk lördag. Jag och Anna letade oss ut i skogen bortanför Flogsta, kanske för att plocka något (bär eller svamp), fast Anna menade att det inte var mängden plockat som var viktigast utan mer känslan av att vara i skogen och kanske hitta något att plocka. Men vi hann inte många meter in i skogen förrän vi stod mitt i blåbärsriset, fast det var rätt glest om bär på det.
Men det spelade ingen roll. Vi blev som två små barn och gick sedan i två timmar framåtböjda med näsan i mossan på jakt efter fler bär. Anna hittade en hel del trattkantareller, medan jag som ogillar all svamp inte brydde mig nämnvärt - trots att jag flera gånger parkerade mig i stora trattodlingar. Fast utan att se dem. De är luriga, de där svamparna.
Här är början till en hyfsad bärskörd, vi plockade och blandade blå och röda bär friskt.
Att gå ut i skogen är typ det bästa jag gjort sedan jag kom hem till stan. När jag var liten envisades mina hurtiga föräldrar (framförallt min far var en riktig friluftsmänniska och är ännu) med att åka ut i skogen och gå runt i flera timmar. Med oss hade vi termosar med kaffe eller nyponsoppa och mina pappas hembakta bröd som var jättenyttigt och smulades sönder. Sådant bröd är ungefär lika kul som rårörda lingon för en åttaåring. Jag förstod inte vitsen med att hänga i skogen. Inte då.
Annas föräldrar var tydligen likadana. Fast de brydde sig inte ens om att plocka svamp. De åkte ut och gick i skogen och lockade barnen med fika. Anna berättade att hon aldrig förstod varför de var tvungna att ta sig ända ut i skogen bara för en bulle, man kunde väl fika hemma också? Typisk barnlogik.
Men nu gick vi där igår som två nyfrälsta och bara njöt av mossan och granarna. Visst är det konstigt? Är det ytterligare ett ålderstecken? I så fall har jag kanske inget emot att bli äldre.
Jag har slarvat lite med bloggeriet senaste veckorna, jag vet det! Jag skyller helt på att min huvudsakliga vardagssysslesättning, det som den 25:e varje månad ger mig en nättare summa på kontot, dödar kreativiteten. Ja, plugget är ju inte superstimulerande. Jag har ingenting emot att lära mig saker, men jag är ingen teoretiker och nu efter sommaren är jag helt inriktad på att få jobba. Men i stället sitter jag och försöker förstå modeller och formler som ritas upp på en tavla. Och så kallar de det för humaniora!
Jag träffade min mentor i veckan. Hon är fantastisk. När jag berättade om vad vi gör den här terminen fram till praktiken sa hon inte som alla snusförnuftiga i min omgivning att det kanske inte är så kul men nyttigt. (Lite som när man var liten och pepprades med uttrycket "så gott och så nyttigt" om till exempel riven vitkål blandat med rårörda lingon som man var tvungen att äta till pannkakorna fast det enda man ville ha var BOB:s söta och sliskiga drottnigsylt - hade alla barn på åttiotalet samma fascination för BOB som jag? Alltså, jag gillar både vitkål och råröda lingon, men inte tillsammans, och definitivt inte till pannkaka.)
Hur som helst, min mentor. Hon skrattade och tyckte att det lät rätt torrt, och varför måste blivande journalister läsa sådana kurser? Kan man inte skräddarsy kurser utifrån våra behov och ändå få den internationella examen som programmet utlovar? Hon hade full förståelse för mitt icke-engagemang och kom inte med några moralkakor. Istället peppade hon mig att göra andra trevliga saker och kom med några boktips.
Well then. Idag är det lördag, kaffet är bryggt och om ett par timmar drar höstens första radiokurs igång. "Att tala i radio" heter momentet jag ska hålla i, och jag ser verkligen fram emot det!
För att tala i radio är väl något jag kan, eller? Jag hittade den här bilden från 2007 och min mest aktiva period på Studentradion. I den gamla studion, där man kunde ha dörren stängd max en kvart om man var mer än en person därinne, annars tog luften slut.
Från och med i höst är jag också radions sekreterare. Det låter enkelt, skriva är ju också något jag kan - åtminstone hjälpligt. Men utöver det ska jag ha koll på radions studiecirklar, och det, mina vänner är långt ifrån en enkel match. Men jag tror att jag börjar få lite koll på det nu, på måndag ska jag och Stationschefen göra ett ryck.
Men nu är det helg, och jag tänker vara ledig!
Helgen i Göteborg avslutades mycket otursamt. Eller åtminstone väldigt nesligt. Eller åtminstone lätt irriterande för någon med kort stubin och inget tålamod. Som jag, bara för att ge ett exempel.
Först fem timmars tågresa med ett uråldrigt tåg som stannade vid varenda lite mjölkpall mellan Göteborg och Stockholm. Men det var ju inga problem, jag var ju så förberedd och njöt av att ha en bekväm sittplats medan regnet rusade vågrätt över tågförnsterna. Och såg fram emot att få komma hem till ett varmt kök och ombonat hem.
Med nitton minuter till godo på Stockholms central var jag övertygad om att hinna med 21.11-tåget till Uppsala i går kväll, och var inte det minsta orolig över att tåget halkat efter tidabellen en smula - det brukar ju inte vara så farligt. Men på väg in i Stockholm skulle skittåget stanna i Sundbyberg av alla ställen, varför? Ingen i min vagn gick vare sig på eller av. Minutrarna tickade på som de bara gör när man har otroligt bråttom och varje sekund har ett värde som slår kilopriset på saffran. Men vi rullade vidare och jag höll stenkoll på mobilens lysande display med digitalsiffrorna som obarmhärtigt räknade på och sket fullständigt i att jag ville komma hem. Gärna så snart som möjligt.
Då händer det. Inte ens hundra meter från centralen. Signalfel. "Vi väntar på ett ledigt spår." I sextionio svettiga sekunder stod vi stilla innan tåget lååångsamt, lååångsamt rullar in på spår fem. "Perfekt" tänkte jag och andades ut, eftersom Uppsalatåget avgår från spår tre. Jag skyndade mig av tåget, hörde en visselpipa och började springa. Alla som hetsat på en tågstation eller flygplats, eller bara till skolbussen, vet att det inte går jättefort att springa med packning. Men jag sprang. Och sprang. Visselpipan igen. Helvete! Precis när jag rundade spår fyra och fem för att komma ut på perrongen mellan fyran och trean rullade Uppsalatåget igång med ett långdraget suckande och jag står bara och känner mig som en otursförföljd huvudperson i en b-film.
Det var bara att slå sig ner på första bästa bänk och vänta en timme på nästa tåg.
Kulturnatten smygstartade för min del redan i fredags kväll med en liten och intim spelning med Ellinor Skagegård and the 5th Season. Ett kort men bra set, som ett genrep inför lördagens spelning på en av utomhusscenerna på stan. Det var tur att man var uppvärmd till på lördagen och Kulturnatten, årets hösthappening i Uppsala.
Först blev det Hasseåtage-show på ÖG. Hade nog förväntat mig mer varierat material, nu blev det mest sånger. Fast det hade man ju kunnat räkna ut eftersom det var i nationskörens regi. Höjdpunkter var den inledande Kövisan och Donna Juanita (som jag inte sett tidigare), medan mindre bra inslag var Att angöra en brygga. Sången var bra, men det såg lite tafatt ut när tre killar stod och pillade med en knop - och därmed glömde bort att sjunga.
Men visst var det underhållande, och proppfullt. Publiken väldle in och arrangörerna (kören) fick springa runt och hämta en massa nya stolar. Jag hörde en kille vid ett tillfälle säga till en stolslös besökare att de hade förväntat sig en tredjedel så många.
Sedan bar det av ut i ett lätt men inte det minsta irriterande duggregn. På stan kryllade det av folk, gatorna i centrum var avstängda och folk i alla åldrar flanerade runt, den något höstfuktiga luften till trots. På Slottsbiografen visas alltid stumfilm på Kulturnatten och när jag var där för fyra år sedan var det så sjukt bra. Alltså bestämde vi oss för att gå på en tre kvart lång föreställning med gamla Charlie Chaplin-filmer och livepianist.
Kanske är jag bara lättroad, men många av de mycket simpla skämt i Papphammar-anda är så sjukt kul, Chaplin äger ju! Snubblingar och överdrivna grimaser känns som en frisk fläkt bland all ironi och svart, intellektuell humor som gäller just nu. Och pianisten är ju bara överjävligt grym!
Efter en vädna bland godisstånden och lite sockerpåfyllning bar det av till Dagarbrunnstorget där Studiefrämjandet hade sin scen uppställd. Något sent gick uppsalabandet Alpha 60 på scenen, och trots krångel med basen gjorde de en grym spelning, som fick avsluta Kulturnatten för min del.
Det var en fin och kulturell helg, som en påse blandat smågodis. Jag som inte brukar ha koll på liknande event är glad att jag faktiskt planerade in lite trevligheter. Missade tyvärr The Deer Tracks som jag hört mycket gott om, men jag blev tvungen att gå hem och sätta på mig en tröja innan Alpha 60. Usch så nonchalant det lät. Men jag frös ju faktiskt.
Sångaren från det (enligt mig) något överskattade bandet Glasvegas bara drog, försvann utan att säga ett knyst i söndags. I dag drar deras stora US-turné igång. Undrar om han får för sig att komma fram?
Det är rätt roligt egentligen. Fast jag förstår precis varför, tydligen har de haft fullt upp på sistone... Kanske har han lånat en mosters stuga någonstans i skogen, precis vid en lugn och mörk sjö, där han sitter och önskar att han fick vara en "vanlig" kille stället för en hyllad rockstjärna. Som upplagt för en mysig moralkake-film, är det inte? Läs mer om Rockstjärnan som försvann på DN:s hemsida.
I morgon är det Kulturnatten här hemma i Uppsala och det verkar som om det finns en hel del bra grejer att hänga på. Vad sägs om Hasseåtage-revy på ÖG?
Nu går dagarna så där vansinnigt fort så man knappt hinner med! Apropå roliga träningsformer så var jag på afrikansk dans i måndags, det var så sjukt kul och så sjukt svettigt. Ledaren var jättepeppig och cool med luftiga färgsprakande brallor och fotledsband med snäckor. Det var lite stelt och försiktigt i början, åtminstone för min del. Jag med min stela aerobic-stil. Men efter en stunds stampande och slängande med armarna vkändes det som om man vore född i en bongotrumma. Afro, here I come!
I dag är det torsdag och Release. Kvällen genreskola görs av mig och jag tänker redan nu avslöja att det handlar om trallpunk. Missa inte det! och glöm för guds skull inte att hänga med i musikvärlden på Releasebloggen som har återupplivats och fått ny design. God morgon tordsag, här kommer jag!
Ojojoj. Jag brukar ju vara så sen med allt jag företar mig. Jag kommer på saker när de redan är passé, som att blogga till exempel. Men nu har jag faktiskt testat speedminton som till och med annonseras som "Nyhet!" i Studenthälsans folder.
Speedminton är en blandning av badminton, tennis och sqaush. Man spelar med en badmintonfjäder fast den är tyngre och flyger snabbare genom luften. Dessutom ska man spela i ganska låg höjd, istället för att slå fjädern över nätet i en båge slår man den rakt fram. I Stallets lokal, där man som student kan testa speedminton, begränsar takhöjden för spelarna. Slår man för högt så att fjädern slår i taket går poängen över. Man har heller inget nät utan målet är att slå fjädern innanför motståndarens ruta.
Sporten kommer tydligen från Tyskland och uppfanns av en kille som ville kunna spela badminton ute när som helst, utan att behöva ta hänsyn till om det blåste eller om det fanns möjlighet att sätta upp nät. Speedminton är verkligen världens smartaste sport. Du behöver bara racketar, en speedmintonfjäder och en kompis som inte är alltför bra eller alltför dålig på att träffa. Träningsvärk utlovas.
Try it, you'll like it!
Jag hittade en fräsig bild på hur några riktigt coola spedmintonare spelar på hustaken - hard core!
Dagens Nyheter publicerade igår på webben en artikel om idéhistorikern Johan Norberg som är med och driver lyckobloggen. Lycka är enligt artikeln "på modet", när var det omodernt att vara lycklig? Har det någonsin varit på modet att vara olycklig?
Personligen tänker jag att lycka snarare är en klassiker, som jeans. De kan ha lite olika färg och form över olika perioder men funkar alltid. Blir aldrig omoderna. Samma sak är det med lycka.
Eller ostmackor. Om det är något jag aldrig tröttnar på OCH som gör mig lycklig så är det ostmackor. Mörkt bröd, ljust bröd, skivat bröd eller knäckebröd. Goudaost, prästost, herrgårdsost eller masdamer. En tjusig dubbelsmörgås med färgglada och dekorativa grönsaker (sällan), eller bara en rågbrödsskiva med smör och nyhyvlad ost (typ dagligen). Jag tröttnar aldrig. Om jag fick välja en sak att äta resten av livet så skulle det vara ostmacka.
Och så kaffe till, såklart. En stor mugg. DET, mina vänner, är lycka.
...plocka skit på tomma perronger/du kan plocka lingon i Norrland
du kommer gå långt, du kommer gå långt
(du kommer gå långt) genom eld och snö/med asbsetdamm i ditt bröst
du kommer gå långt du kommer gå långt
Varför lyckas jag aldrig se Florence Valentin live? Jag är faan hellre blind än ser mitt live utan dem! Okej, ingen bra tagning, men är det inte fantastiskt? Varför var jag inte där?
Så här såg det ut utanför Studentbokhandeln på Sysslomansgatan i går. Det är helt sjukt mycket studenter som ska köpa litteratur. Och sjukt mycket cyklar!
SJ har ännu inte höjt priset mer, mina tio resor kostade lika mycket i går som i våras. Från och med i dag måste man för övrigt visa leg när man åker tåg, rapporterade P1-morgon precis. Ajaj, inte glömma plånboken i fortsättningen alltså.
Jag har för vana att alltid läsa Metro när jag åker till Stockholm, men nu finns bara UNT:s gratistidning 18 Minuter på stationen i Uppsala. Alltid lika svårt att vänja sig vid en ny tidning. På väg hem igår plockade jag med mig en Metro när jag passerade Norrmalmstorg. Metro har bytt layout! Det är nästan lika svårt att vänja sig vid nytt utseende som vid en helt ny tidning. Hur som helst, alla nyheter var ju exakt desamma som i både 18 Minuter och Stockholm City, så jag slöbläddrade bara igenom. På utrikessidorna fanns en kortare bildnotis med text om orkanen Jimena som härjar i Mexiko. Och nu måste jag leka språkpolis, de hade skrivit "hurrikanen", seriöst det heter väl ändå orkan på svenska? Eller är det något annat? Jag googlade "hurrikan" och google frågade om jag inte menade "hurricane", så Metro är förmodligen först med ordet.
Jag brukar kunna störa mig på pensionärer som ska klaga på modernt språkbruk och är vanligtvis en hängiven anhängare av principen "så-länge-man-förstår-vad-som-avses-är-det-rätt", men av någon anledning fick jag för mig att bli irriterad på denna egentligen ganska harmlösa direktöversättning. Det är väl åldern. Snart börjar jag väl ringa in till Ring P1 och klaga på att lösgodiset har blivit dyrare.
Och apropå ålder har jag fått en rynka mellan ögonbrynen. Jag ligger definitivt i riskzonen för en för tidig fyrtioårskris.
God morgon vänner! Jag hörde nyss på P3-nyheterna att Christer Fuglesang, allas vår största rymdidol efter Kenny Starfighter, har gjort sin första tabbe på rymdfärden. Han råkade ta raklödder på tandborsten i stället för tandkräm, vilken klumpeduns!
Det påminner mig om någon hemsk historia i någon tonårsbok jag läste någon gång i början av nittiotalet. Den utspelade sig på en typisk amerikansk "glassbar" bland typiskt amerikanska high school-elever. En tuffing skulle visa sig tuff nog inför andra tuffingar och bytte ut en töntkilles grädde på glassen mot raklödder...
Nog om folk som stoppar i sig raklödder i tid och otid. I dag bär det av till Stockholm och första dagen på nya kursen. Det ska bli spännande att se hur mycket SJ har höjt priset över sommaren, men till deras fördel måsta jag säga att det har tillkommit åtminstone en bra avgång för mig som bara kommer att ha eftermiddagsföreläsningar. Däremot har de dragit in elvatåget. Hur ska man nu kunna ta sig hem från konserter och liknande?
Sluta klaga, gå och duscha.
Sista dagen av sommaren, formellt sett. I morgon börjar höstterminen för min del, mycket symboliskt. Jag har smygstartat hösten redan i dag, och har gjort min första insats som sekreterare på Studentradion - om än en något klen och förvirrad sådan.
Vid mitt besök på Ekonomikum noterade jag att svininfluensan har kommit till Uppsala universitet, varenda toalett var fösedd med en ganska stor behållare med handsprit. Tänka sig! Hörde för övrigt att handspriten är helt slut på apoteken... har det här gått till överdrift?
På torsdag kör vi första Release för säsongen, missa inte! Kolla in Releasebloggen, den enda kanal du behöver som musikintresserad Uppsala-student.
I morgon gör jag min debut på Frescati. Peace and good night everybody.
Då var man tillbaka i Uppsala då. Mycket har förändrats på de elva (!) veckor jag varit out of town. Till exempel hemma i kollektivet:
- Det har tillkommit en stor gul skylt som talar om att man inte får parkera utanför vårt köksfönster, precis lagom stor och lysande för att störa frukostron
- Sopstationen har utökats, numera finns även metallåtervinning och vi behöver inte knata till Willys för att vara de miljövänner vi alla bör vara
- Min yuccapalm har lämnat in för gott, R.I.P.
- Jag hittar inte riktigt i köksskåpen (kan också bero på mig och inte på att något har förändrats)
För att inte tala om ute på stan som nattetid har tagits över av störtfulla nollor och nyblivna Uppsalastudenter som:
- Är födda så sent som 1991 (!!!) vissa alltså, inte alla. Men ändå!
- Har konstiga utklädnader på teman som Braveheart, pirater eller Pink Ladies
- Har så konstiga kläder att man inte vet om de är utklädda eller ej (SHIT vilken jävla tantfaktor det var på det uttalandet!)
- Sjunger sup-hejarramsor i kapp i baren på de större nationerna
Efter en promenad i stan upptäckte jag hur skräpig Kungsgatan var, okej att det är söndag men så här mycket skit brukar väl inte fladdra runt på eftermiddagen. Mitt i stan liksom! Kan det vara nollorna tro...? (Nej nu var jag väl orättvis, fy mig!)
I övrigt är saker och ting ganska mycket som vanligt. Någon hade kräkts på en av Upplands toaletter igår, kön till V-dala var oöverkomlig och tågstationen är ett enda virrvarr av ny tågräls och provisoriska skyltar.
I går körde jag runt i bygden för att uträtta några ärenden. Jag kände mig skitig i håret, svettig och allmänt sunkig - men det gjorde ju inget eftersom man är på landet och det är sommar. Jag kände mig som Johanna Sällströms karaktär i Hans och Hennes som gick på tv en kväll för inte så länge sedan. De är så himla lantligt skitiga och svettiga i den filmen, man riktigt känner lukten av svett, ladugård och solvarmt bomullstyg när man ser den. Och så åker de runt i sina rostiga bilar också, man måste ju ha bil när man bor på landet.
Det lider mot höst och barfotabloggen blir allt mer påklädd. Jag drar på mig raggsockorna, tvättar håret och åker hem. Till Uppland, staden och det något snabbare livet.
Den här lustiga men färgglada installationen hittade jag på Stortorget i Lund. Tyvärr syns det inte att det spöregnar på bilden, men jag vara tvungen att stanna till för att föreviga detta konstverk(?) på väg till tågstationen.
En grej som man som blivande journalist bara måste göra är ju att ta en titt i Sydsvenskan. Här är en lokalnotis från fredagen den 21 augusti:
Hela bilden är tyvärr lite suddig, och för dig som inte kan uttyda ortsdateringen så står det Staffanstorp. En lite by utanför Lund. (Alla ni som sett HippHipp vet kanske då att Tiffany Persson, den bastanta, höljudda och hennafärgade damen kommer från Staffanstorp.)
Thåström var fantastisk. Även om jag ryktesvägen hörde att den här turnén skulle vara mindre bra än tidigare år så har jag bara en sak att säga: Thåström är kung. Jag ville inte att han skulle gå av scenen, för mig hade han fått hålla på hela natten.
Han körde ett sjukt bra set. Inledde med ett par låtar från nya plattan och gick sedan hårt och brutalt in på den tjugo år gamla repertoaren och jag fick höra den industritunga Alla vill till himlen - äntligen. Som en revansch för den avbrutna och febriga konserten på Roskilde.
Nog för att jag kan tänka mig många låtar jag hellre skulle höra kändes det ändå lite stort. Som om han verkligen ville bjuda på sig själv, ge publiken en låt som alla skulla känna igen - även de som inte kan stava till "Imperiet" utan att slå upp det.
Janis Joplin hann hur som helst förgylla rockvärlden med sin hesa och ganska mörka röst, och naturligtvis spelade hon på den åtråvärda och för en 80-talist den fullkomligt ouppnåeliga Woodstockfestivalen. Jag har Janis Joplins Pearl på kasettband!
Jag minns när Fredrik och Filip skulle ta reda på hur man ska röra sig för att minimera nedblötningen när det regnar. Det var inte att rusa mot det horisontella regnet, så mycket är ju säkert. På hundra meter hann jag bli dyngsur.
Men havet är vackert när det är oväder. I dag friskar det i rejält, men den blygtunga himlen har ersatts av vita bomullstussar med lite blått emellan.
Det hade regnat en hel del, jag förevigade Way Out West-leran på nattspårvagnen hem. Jag tog med lite äkta Göteborgsklotter också - för äkthetens skull.
När de åkt maxade jag Johnny Cash på Gustafs stereo, drack kaffe och läste löradgens Aftonbladet i väntan på att lägenhetsinnehavaren själv skulle behaga slita sig från sin gudinna och komma hem och underhålla mig.
Gustaf mötte mig vid tåget och var noga med att beskriva vägen hem till honom, steg för steg så att jag skulle kunna ta mig hem själv. Kände mig mer än någonsin som Kusinen från Landet när jag höll på att bli påkörd av en tyst, smygande spårvagn. Men ärligt talat - jag älskar spårvagnar! Det är mer Göteborg, punk, kärlek och uppror med spårvagnar. Tunnelbana känns mer slutet, både bokstavligt och bildligt.
Hemma hos Gustaf jammade vi irländsk folkmusik och jag fick lära mig att spela både mandolin och sked.
Peter Birros Upp till Kamp går i repris på tv, måste se!
Sådär bra video va? Och så började det plötsligt störtregna i dag igen. Som en blixt från en klar himmel - bokstavligt talat.
Bildades 1966 i San Francisco och var liksom startskottet för den progressiva och psykedeliska eran. Nog för att Beatles gjorde en del utsvävningar mot slutet, men Jefferson var en helt ny grej. Surrealistic Pillow kom 1967 och var deras andra album, där bland annat Somebody to Love fanns med.
Intressant kuriosa är att leadgitarristen Jorma Kaukonen (!) under något år i mitten av sjuttiotalet bodde i Strömsund (!!) där han sysslade med hastighetsåkning på skridskor (!!!).
Den som ändå hade fått se dem på Woodstock...
Jag och Barney Hoskyns Hotel California, Singer-Songwriters and Cocaine Cowboys in the LA Canyons, 1967-1976Jag såg Singoalla-kakor med lakriktssmak i dag när jag var och handlade och var naturligtvis tvungen att prova, fastän det inte låter särskilt gott. Jag kom alltså hem med ett lila kakpaket som en annan tant. Färgen på förpackningen är snyggare än vad kakorna smakar. Singoalla lakrits kvalar in på min lista av saker som inte är värt att prova.
Jag funderar lite över varför lakritsprodukter har fått lila som någon slags universell färg, tuggummin, choklad med lakrits, kakor... Var finns kopplingen lila-lakrits? Båda börjar på "L"? Summa summarum, det var inget fel på kakorna men jag rekommenderar dem definitivt inte.
Andra saker som du inte heller behöver prova om du inte gjort det, eftersom de helt enkelt inte är värda besväret:
Om man nu ska på reggaefestival och ska bo i husvagn så ska den ju definivit vara rastarandig.
Ett av de större musikarrangemangen i Uppsala varje år är reggaefestivalen. Jag har aldrig varit inne på festivalen själv, men staden kryllar av sköna festivalbesökare och det står tomma Red Stripe-flaskor utspridda över hela stan.
Några icke-reggaemänniskor som kände att de behövde make a statement. Eller så hade de inte råd att köpa biljett, vilket är fullt förståeligt. Det kostar skjortan att vara en music lover.
I går halv fem på eftermiddagen, precis lagom till att min lediga helg (och Å-festen i Eskilstuna) skulle börja, öppnade sig den svenska sommarhimlen och släppte ut tiotusentals liter vatten över den augustisoliga och fredagsglada småstaden.
