Bland spårvagnar, hårdrockare och festivalbesökare del ett

Jag kom till Göteborg på tidiga eftermiddagen. Stan kryllade av Way Out West-besökare, och festivalstämningen kändes lång väg. Blev lite avundsjuk på de som faktiskt skulle gå på alla sjukt bra akter som årets festival bjöd på.

Gustaf mötte mig vid tåget och var noga med att beskriva vägen hem till honom, steg för steg så att jag skulle kunna ta mig hem själv. Kände mig mer än någonsin som Kusinen från Landet när jag höll på att bli påkörd av en tyst, smygande spårvagn. Men ärligt talat - jag älskar spårvagnar! Det är mer Göteborg, punk, kärlek och uppror med spårvagnar. Tunnelbana känns mer slutet, både bokstavligt och bildligt.

Hemma hos Gustaf jammade vi irländsk folkmusik och jag fick lära mig att spela både mandolin och sked.

Att spela sked är både svårare - och häftigare - än vad det låter. Jag började med teskedar för att få in den rätta knycken och försökte sedan avancera till matskedar. Det gick sådär. Men jag ska träna och bli en riktigt säker skedspelare!