Bland spårvagnar, hårdrockare och festivalbesökare del två

Vi åkte ut till Hisingen på fest, jag kände mig väldigt blond och popsnörig bland de trettio hårdrockare som utgjorde resten av festen. Men det var trevligt. Ett skönt och oväntat inslag var när någon körde igång en rock-remix av Shakiras Hips Don't Lie och alla sjöng med.

Gustaf var nog lite orolig för hur jag skulle ta mig hem, han skulle stanna på Hisingen hos sin flickvän. Hemma hos honom huserade dessutom tre WOW-besökare, varav jag känner en från skoltiden. Jag ringde henne och vi bestämde att vi skulle ses i stan och ta vagnen hem tillsammans. Vi träffades vid knutpunkten och med sig hade hon ytterligare en gammal bekant från gymnasiet. Oväntat - fast ändå inte.

Det hade regnat en hel del, jag förevigade Way Out West-leran på nattspårvagnen hem. Jag tog med lite äkta Göteborgsklotter också - för äkthetens skull.

Väl hemma fick vi smyga för att inte väcka de andra två som åkt hem tidigare. Jag somnade skönt på Gustafs soffa, och vaknade av ett samtal på dalmål och såg en tjusigt klarblå Göteborgshimmel utanför fönstret. De tre WOW-besökarna som jag delat sovplats med var alla mycket trevliga och de köpte frukost och gjorde kaffe till alla.

När de åkt maxade jag Johnny Cash på Gustafs stereo, drack kaffe och läste löradgens Aftonbladet i väntan på att lägenhetsinnehavaren själv skulle behaga slita sig från sin gudinna och komma hem och underhålla mig.

Jag trivdes väldigt bra och lovade mig själv att så fort jag blir stor ska jag
1 - skaffa ett jobb,
2 - klippa mig,
3 - skaffa en lägenhet, och
4 - köpa en riktigt bra stereo.

En mycket bra helg, det kändes som om jag hann med en massa saker under mina tjugofyra timmar i sveriges egen humor-huvudstad. Göteborg - you gotta love it.