måndag 21 september 2009

Om skitsaker som ibland känns väldigt stora

Helgen i Göteborg avslutades mycket otursamt. Eller åtminstone väldigt nesligt. Eller åtminstone lätt irriterande för någon med kort stubin och inget tålamod. Som jag, bara för att ge ett exempel.

Först fem timmars tågresa med ett uråldrigt tåg som stannade vid varenda lite mjölkpall mellan Göteborg och Stockholm. Men det var ju inga problem, jag var ju så förberedd och njöt av att ha en bekväm sittplats medan regnet rusade vågrätt över tågförnsterna. Och såg fram emot att få komma hem till ett varmt kök och ombonat hem.

Med nitton minuter till godo på Stockholms central var jag övertygad om att hinna med 21.11-tåget till Uppsala i går kväll, och var inte det minsta orolig över att tåget halkat efter tidabellen en smula - det brukar ju inte vara så farligt. Men på väg in i Stockholm skulle skittåget stanna i Sundbyberg av alla ställen, varför? Ingen i min vagn gick vare sig på eller av. Minutrarna tickade på som de bara gör när man har otroligt bråttom och varje sekund har ett värde som slår kilopriset på saffran. Men vi rullade vidare och jag höll stenkoll på mobilens lysande display med digitalsiffrorna som obarmhärtigt räknade på och sket fullständigt i att jag ville komma hem. Gärna så snart som möjligt.

Då händer det. Inte ens hundra meter från centralen. Signalfel. "Vi väntar på ett ledigt spår." I sextionio svettiga sekunder stod vi stilla innan tåget lååångsamt, lååångsamt rullar in på spår fem. "Perfekt" tänkte jag och andades ut, eftersom Uppsalatåget avgår från spår tre. Jag skyndade mig av tåget, hörde en visselpipa och började springa. Alla som hetsat på en tågstation eller flygplats, eller bara till skolbussen, vet att det inte går jättefort att springa med packning. Men jag sprang. Och sprang. Visselpipan igen. Helvete! Precis när jag rundade spår fyra och fem för att komma ut på perrongen mellan fyran och trean rullade Uppsalatåget igång med ett långdraget suckande och jag står bara och känner mig som en otursförföljd huvudperson i en b-film.

Det var bara att slå sig ner på första bästa bänk och vänta en timme på nästa tåg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar