Det var en fantastisk lördag. Jag och Anna letade oss ut i skogen bortanför Flogsta, kanske för att plocka något (bär eller svamp), fast Anna menade att det inte var mängden plockat som var viktigast utan mer känslan av att vara i skogen och kanske hitta något att plocka. Men vi hann inte många meter in i skogen förrän vi stod mitt i blåbärsriset, fast det var rätt glest om bär på det.
Men det spelade ingen roll. Vi blev som två små barn och gick sedan i två timmar framåtböjda med näsan i mossan på jakt efter fler bär. Anna hittade en hel del trattkantareller, medan jag som ogillar all svamp inte brydde mig nämnvärt - trots att jag flera gånger parkerade mig i stora trattodlingar. Fast utan att se dem. De är luriga, de där svamparna.
Här är början till en hyfsad bärskörd, vi plockade och blandade blå och röda bär friskt.
Att gå ut i skogen är typ det bästa jag gjort sedan jag kom hem till stan. När jag var liten envisades mina hurtiga föräldrar (framförallt min far var en riktig friluftsmänniska och är ännu) med att åka ut i skogen och gå runt i flera timmar. Med oss hade vi termosar med kaffe eller nyponsoppa och mina pappas hembakta bröd som var jättenyttigt och smulades sönder. Sådant bröd är ungefär lika kul som rårörda lingon för en åttaåring. Jag förstod inte vitsen med att hänga i skogen. Inte då.
Annas föräldrar var tydligen likadana. Fast de brydde sig inte ens om att plocka svamp. De åkte ut och gick i skogen och lockade barnen med fika. Anna berättade att hon aldrig förstod varför de var tvungna att ta sig ända ut i skogen bara för en bulle, man kunde väl fika hemma också? Typisk barnlogik.
Men nu gick vi där igår som två nyfrälsta och bara njöt av mossan och granarna. Visst är det konstigt? Är det ytterligare ett ålderstecken? I så fall har jag kanske inget emot att bli äldre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar