Fast i knarkträsket

Jaha, då var det höst igen. När man inte tomtar runt i skogen som en annan småstadsbrutta och leker Ronja Rövardotter så hänger man inomhus. Dricker choklad, spelar sällskapsspel och drar in doften av kanel. (Förhoppningsvis från någon slags bakaktivitet och inte direkt ur burken, det blir lätt desperat.)

Eller också gör man det som är något mer vanligt; dödstrött efter en lång dags diverseaktiviteter drönar man ner i soffan och sätter på burken. Och vilka dyker upp där på bästa sändningstid om inte den kommande höstens kvällstidningsfejjor. De står där, stajlade, älskade, utvalda. Skitnervösa. Eller kaxiga.

Jag snackar naturligtvis om Idol. Vem blir Sveriges Idol 2009? Ja du, det vill tydligen jag också jävligt gärna veta efter att ha råkat vara den som drönade ner i soffan i precis rätt (?) tid, två kvällar i rad. Och sedan är man fast! Fast i knarkträsket. (Minns ni Papi Rauls framträdande som han gjorde på någon live-show för många år sedan?) Ja, så nu planerade jag till och med att slå på tv:n klockan åtta eftersom man så himla gärna vill veta hur det går för våra små idoler! 

Well then. Det finns väl värre saker att storkonsumera. Men jag undrar ändå hur de lyckas, produktionsbolagen? 

Och så bara för att spä på min vuxenfaktor, lördagens blåbärsskörd blev igår till en helt okej blåbärspaj, som jag gjorde helt själv. Tyvärr åts den upp innan jag hann ta en bild. Men den var ändå inte så snygg, lilafläckig och gulbrunfnasig. (Lite som huden blir när man blir gammal?) 

Stadstomtar på utflykt i blåbärsskogen

Det var en fantastisk lördag. Jag och Anna letade oss ut i skogen bortanför Flogsta, kanske för att plocka något (bär eller svamp), fast Anna menade att det inte var mängden plockat som var viktigast utan mer känslan av att vara i skogen och kanske hitta något att plocka. Men vi hann inte många meter in i skogen förrän vi stod mitt i blåbärsriset, fast det var rätt glest om bär på det.

Men det spelade ingen roll. Vi blev som två små barn och gick sedan i två timmar framåtböjda med näsan i mossan på jakt efter fler bär. Anna hittade en hel del trattkantareller, medan jag som ogillar all svamp inte brydde mig nämnvärt - trots att jag flera gånger parkerade mig i stora trattodlingar. Fast utan att se dem. De är luriga, de där svamparna. 

Här är början till en hyfsad bärskörd, vi plockade och blandade blå och röda bär friskt. 

Att gå ut i skogen är typ det bästa jag gjort sedan jag kom hem till stan. När jag var liten envisades mina hurtiga föräldrar (framförallt min far var en riktig friluftsmänniska och är ännu) med att åka ut i skogen och gå runt i flera timmar. Med oss hade vi termosar med kaffe eller nyponsoppa och mina pappas hembakta bröd som var jättenyttigt och smulades sönder. Sådant bröd är ungefär lika kul som rårörda lingon för en åttaåring. Jag förstod inte vitsen med att hänga i skogen. Inte då.

Annas föräldrar var tydligen likadana. Fast de brydde sig inte ens om att plocka svamp. De åkte ut och gick i skogen och lockade barnen med fika. Anna berättade att hon aldrig förstod varför de var tvungna att ta sig ända ut i skogen bara för en bulle, man kunde väl fika hemma också? Typisk barnlogik.

Men nu gick vi där igår som två nyfrälsta och bara njöt av mossan och granarna. Visst är det konstigt? Är det ytterligare ett ålderstecken? I så fall har jag kanske inget emot att bli äldre. 

Back on track

Jag har slarvat lite med bloggeriet senaste veckorna, jag vet det! Jag skyller helt på att min huvudsakliga vardagssysslesättning, det som den 25:e varje månad ger mig en nättare summa på kontot, dödar kreativiteten. Ja, plugget är ju inte superstimulerande. Jag har ingenting emot att lära mig saker, men jag är ingen teoretiker och nu efter sommaren är jag helt inriktad på att få jobba. Men i stället sitter jag och försöker förstå modeller och formler som ritas upp på en tavla. Och så kallar de det för humaniora! 

Jag träffade min mentor i veckan. Hon är fantastisk. När jag berättade om vad vi gör den här terminen fram till praktiken sa hon inte som alla snusförnuftiga i min omgivning att det kanske inte är så kul men nyttigt. (Lite som när man var liten och pepprades med uttrycket "så gott och så nyttigt" om till exempel riven vitkål blandat med rårörda lingon som man var tvungen att äta till pannkakorna fast det enda man ville ha var BOB:s söta och sliskiga drottnigsylt - hade alla barn på åttiotalet samma fascination för BOB som jag? Alltså, jag gillar både vitkål och råröda lingon, men inte tillsammans, och definitivt inte till pannkaka.)

Hur som helst, min mentor. Hon skrattade och tyckte att det lät rätt torrt, och varför måste blivande journalister läsa sådana kurser? Kan man inte skräddarsy kurser utifrån våra behov och ändå få den internationella examen som programmet utlovar? Hon hade full förståelse för mitt icke-engagemang och kom inte med några moralkakor. Istället peppade hon mig att göra andra trevliga saker och kom med några boktips.

Well then. Idag är det lördag, kaffet är bryggt och om ett par timmar drar höstens första radiokurs igång. "Att tala i radio" heter momentet jag ska hålla i, och jag ser verkligen fram emot det!

För att tala i radio är väl något jag kan, eller? Jag hittade den här bilden från 2007 och min mest aktiva period på Studentradion. I den gamla studion, där man kunde ha dörren stängd max en kvart om man var mer än en person därinne, annars tog luften slut.

Från och med i höst är jag också radions sekreterare. Det låter enkelt, skriva är ju också något jag kan - åtminstone hjälpligt. Men utöver det ska jag ha koll på radions studiecirklar, och det, mina vänner är långt ifrån en enkel match. Men jag tror att jag börjar få lite koll på det nu, på måndag ska jag och Stationschefen göra ett ryck.

Men nu är det helg, och jag tänker vara ledig!

Om skitsaker som ibland känns väldigt stora

Helgen i Göteborg avslutades mycket otursamt. Eller åtminstone väldigt nesligt. Eller åtminstone lätt irriterande för någon med kort stubin och inget tålamod. Som jag, bara för att ge ett exempel.

Först fem timmars tågresa med ett uråldrigt tåg som stannade vid varenda lite mjölkpall mellan Göteborg och Stockholm. Men det var ju inga problem, jag var ju så förberedd och njöt av att ha en bekväm sittplats medan regnet rusade vågrätt över tågförnsterna. Och såg fram emot att få komma hem till ett varmt kök och ombonat hem.

Med nitton minuter till godo på Stockholms central var jag övertygad om att hinna med 21.11-tåget till Uppsala i går kväll, och var inte det minsta orolig över att tåget halkat efter tidabellen en smula - det brukar ju inte vara så farligt. Men på väg in i Stockholm skulle skittåget stanna i Sundbyberg av alla ställen, varför? Ingen i min vagn gick vare sig på eller av. Minutrarna tickade på som de bara gör när man har otroligt bråttom och varje sekund har ett värde som slår kilopriset på saffran. Men vi rullade vidare och jag höll stenkoll på mobilens lysande display med digitalsiffrorna som obarmhärtigt räknade på och sket fullständigt i att jag ville komma hem. Gärna så snart som möjligt.

Då händer det. Inte ens hundra meter från centralen. Signalfel. "Vi väntar på ett ledigt spår." I sextionio svettiga sekunder stod vi stilla innan tåget lååångsamt, lååångsamt rullar in på spår fem. "Perfekt" tänkte jag och andades ut, eftersom Uppsalatåget avgår från spår tre. Jag skyndade mig av tåget, hörde en visselpipa och började springa. Alla som hetsat på en tågstation eller flygplats, eller bara till skolbussen, vet att det inte går jättefort att springa med packning. Men jag sprang. Och sprang. Visselpipan igen. Helvete! Precis när jag rundade spår fyra och fem för att komma ut på perrongen mellan fyran och trean rullade Uppsalatåget igång med ett långdraget suckande och jag står bara och känner mig som en otursförföljd huvudperson i en b-film.

Det var bara att slå sig ner på första bästa bänk och vänta en timme på nästa tåg.

En kulturell helg

Kulturnatten smygstartade för min del redan i fredags kväll med en liten och intim spelning med Ellinor Skagegård and the 5th Season. Ett kort men bra set, som ett genrep inför lördagens spelning på en av utomhusscenerna på stan. Det var tur att man var uppvärmd till på lördagen och Kulturnatten, årets hösthappening i Uppsala.

Först blev det Hasseåtage-show på ÖG. Hade nog förväntat mig mer varierat material, nu blev det mest sånger. Fast det hade man ju kunnat räkna ut eftersom det var i nationskörens regi. Höjdpunkter var den inledande Kövisan och Donna Juanita (som jag inte sett tidigare), medan mindre bra inslag var Att angöra en brygga. Sången var bra, men det såg lite tafatt ut när tre killar stod och pillade med en knop - och därmed glömde bort att sjunga. 

Men visst var det underhållande, och proppfullt. Publiken väldle in och arrangörerna (kören) fick springa runt och hämta en massa nya stolar. Jag hörde en kille vid ett tillfälle säga till en stolslös besökare att de hade förväntat sig en tredjedel så många.

Sedan bar det av ut i ett lätt men inte det minsta irriterande duggregn. På stan kryllade det av folk, gatorna i centrum var avstängda och folk i alla åldrar flanerade runt, den något höstfuktiga luften till trots. På Slottsbiografen visas alltid stumfilm på Kulturnatten och när jag var där för fyra år sedan var det så sjukt bra. Alltså bestämde vi oss för att gå på en tre kvart lång föreställning med gamla Charlie Chaplin-filmer och livepianist.

Kanske är jag bara lättroad, men många av de mycket simpla skämt i Papphammar-anda är så sjukt kul, Chaplin äger ju! Snubblingar och överdrivna grimaser känns som en frisk fläkt bland all ironi och svart, intellektuell humor som gäller just nu. Och pianisten är ju bara överjävligt grym!

Efter en vädna bland godisstånden och lite sockerpåfyllning bar det av till Dagarbrunnstorget där Studiefrämjandet hade sin scen uppställd. Något sent gick uppsalabandet Alpha 60 på scenen, och trots krångel med basen gjorde de en grym spelning, som fick avsluta Kulturnatten för min del. 

Det var en fin och kulturell helg, som en påse blandat smågodis. Jag som inte brukar ha koll på liknande event är glad att jag faktiskt planerade in lite trevligheter. Missade tyvärr The Deer Tracks som jag hört mycket gott om, men jag blev tvungen att gå hem och sätta på mig en tröja innan Alpha 60. Usch så nonchalant det lät. Men jag frös ju faktiskt.

Snacka om kalla fötter...

Sångaren från det (enligt mig) något överskattade bandet Glasvegas bara drog, försvann utan att säga ett knyst i söndags. I dag drar deras stora US-turné igång. Undrar om han får för sig att komma fram?

Det är rätt roligt egentligen. Fast jag förstår precis varför, tydligen har de haft fullt upp på sistone... Kanske har han lånat en mosters stuga någonstans i skogen, precis vid en lugn och mörk sjö, där han sitter och önskar att han fick vara en "vanlig" kille stället för en hyllad rockstjärna. Som upplagt för en mysig moralkake-film, är det inte? Läs mer om Rockstjärnan som försvann på DN:s hemsida.

I morgon är det Kulturnatten här hemma i Uppsala och det verkar som om det finns en hel del bra grejer att hänga på. Vad sägs om Hasseåtage-revy på ÖG?

Afro och trallpunk

Nu går dagarna så där vansinnigt fort så man knappt hinner med! Apropå roliga träningsformer så var jag på afrikansk dans i måndags, det var så sjukt kul och så sjukt svettigt. Ledaren var jättepeppig och cool med luftiga färgsprakande brallor och fotledsband med snäckor. Det var lite stelt och försiktigt i början, åtminstone för min del. Jag med min stela aerobic-stil. Men efter en stunds stampande och slängande med armarna vkändes det som om man vore född i en bongotrumma. Afro, here I come!

I dag är det torsdag och Release. Kvällen genreskola görs av mig och jag tänker redan nu avslöja att det handlar om trallpunk. Missa inte det! och glöm för guds skull inte att hänga med i musikvärlden på Releasebloggen som har återupplivats och fått ny design. God morgon tordsag, här kommer jag!

Speedminton is the new black

Ojojoj. Jag brukar ju vara så sen med allt jag företar mig. Jag kommer på saker när de redan är passé, som att blogga till exempel. Men nu har jag faktiskt testat speedminton som till och med annonseras som "Nyhet!" i Studenthälsans folder. 

Speedminton är en blandning av badminton, tennis och sqaush. Man spelar med en badmintonfjäder fast den är tyngre och flyger snabbare genom luften. Dessutom ska man spela i ganska låg höjd, istället för att slå fjädern över nätet i en båge slår man den rakt fram. I Stallets lokal, där man som student kan testa speedminton, begränsar takhöjden för spelarna. Slår man för högt så att fjädern slår i taket går poängen över. Man har heller inget nät utan målet är att slå fjädern innanför motståndarens ruta. 

Sporten kommer tydligen från Tyskland och uppfanns av en kille som ville kunna spela badminton ute när som helst, utan att behöva ta hänsyn till om det blåste eller om det fanns möjlighet att sätta upp nät. Speedminton är verkligen världens smartaste sport. Du behöver bara racketar, en speedmintonfjäder och en kompis som inte är alltför bra eller alltför dålig på att träffa. Träningsvärk utlovas.

Try it, you'll like it!

Jag hittade en fräsig bild på hur några riktigt coola spedmintonare spelar på hustaken - hard core!

Lycka 2.0

Dagens Nyheter publicerade igår på webben en artikel om idéhistorikern Johan Norberg som är med och driver lyckobloggen. Lycka är enligt artikeln "på modet", när var det omodernt att vara lycklig? Har det någonsin varit på modet att vara olycklig? 

Personligen tänker jag att lycka snarare är en klassiker, som jeans. De kan ha lite olika färg och form över olika perioder men funkar alltid. Blir aldrig omoderna. Samma sak är det med lycka.

Eller ostmackor. Om det är något jag aldrig tröttnar på OCH som gör mig lycklig så är det ostmackor. Mörkt bröd, ljust bröd, skivat bröd eller knäckebröd. Goudaost, prästost, herrgårdsost eller masdamer. En tjusig dubbelsmörgås med färgglada och dekorativa grönsaker (sällan), eller bara en rågbrödsskiva med smör och nyhyvlad ost (typ dagligen). Jag tröttnar aldrig. Om jag fick välja en sak att äta resten av livet så skulle det vara ostmacka.

Och så kaffe till, såklart. En stor mugg. DET, mina vänner, är lycka.

Du kommer gå långt

...plocka skit på tomma perronger/du kan plocka lingon i Norrland

du kommer gå långt, du kommer gå långt

(du kommer gå långt) genom eld och snö/med asbsetdamm i ditt bröst

du kommer gå långt du kommer gå långt

Varför lyckas jag aldrig se Florence Valentin live? Jag är faan hellre blind än ser mitt live utan dem! Okej, ingen bra tagning, men är det inte fantastiskt? Varför var jag inte där?

Dagens bild 1 september

Så här såg det ut utanför Studentbokhandeln på Sysslomansgatan i går. Det är helt sjukt mycket studenter som ska köpa litteratur. Och sjukt mycket cyklar!

Ålderstecken

SJ har ännu inte höjt priset mer, mina tio resor kostade lika mycket i går som i våras. Från och med i dag måste man för övrigt visa leg när man åker tåg, rapporterade P1-morgon precis. Ajaj, inte glömma plånboken i fortsättningen alltså.

Jag har för vana att alltid läsa Metro när jag åker till Stockholm, men nu finns bara UNT:s gratistidning 18 Minuter på stationen i Uppsala. Alltid lika svårt att vänja sig vid en ny tidning. På väg hem igår plockade jag med mig en Metro när jag passerade Norrmalmstorg. Metro har bytt layout! Det är nästan lika svårt att vänja sig vid nytt utseende som vid en helt ny tidning. Hur som helst, alla nyheter var ju exakt desamma som i både 18 Minuter och Stockholm City, så jag slöbläddrade bara igenom. På utrikessidorna fanns en kortare bildnotis med text om orkanen Jimena som härjar i Mexiko. Och nu måste jag leka språkpolis, de hade skrivit "hurrikanen", seriöst det heter väl ändå orkan på svenska? Eller är det något annat? Jag googlade "hurrikan" och google frågade om jag inte menade "hurricane", så Metro är förmodligen först med ordet.

Jag brukar kunna störa mig på pensionärer som ska klaga på modernt språkbruk och är vanligtvis en hängiven anhängare av principen "så-länge-man-förstår-vad-som-avses-är-det-rätt", men av någon anledning fick jag för mig att bli irriterad på denna egentligen ganska harmlösa direktöversättning. Det är väl åldern. Snart börjar jag väl ringa in till Ring P1 och klaga på att lösgodiset har blivit dyrare.

Och apropå ålder har jag fått en rynka mellan ögonbrynen. Jag ligger definitivt i riskzonen för en för tidig fyrtioårskris.

Rymdhjältar och pendlarångest

God morgon vänner! Jag hörde nyss på P3-nyheterna att Christer Fuglesang, allas vår största rymdidol efter Kenny Starfighter, har gjort sin första tabbe på rymdfärden. Han råkade ta raklödder på tandborsten i stället för tandkräm, vilken klumpeduns!

Det påminner mig om någon hemsk historia i någon tonårsbok jag läste någon gång i början av nittiotalet. Den utspelade sig på en typisk amerikansk "glassbar" bland typiskt amerikanska high school-elever. En tuffing skulle visa sig tuff nog inför andra tuffingar och bytte ut en töntkilles grädde på glassen mot raklödder...

Nog om folk som stoppar i sig raklödder i tid och otid. I dag bär det av till Stockholm och första dagen på nya kursen. Det ska bli spännande att se hur mycket SJ har höjt priset över sommaren, men till deras fördel måsta jag säga att det har tillkommit åtminstone en bra avgång för mig som bara kommer att ha eftermiddagsföreläsningar. Däremot har de dragit in elvatåget. Hur ska man nu kunna ta sig hem från konserter och liknande?

Sluta klaga, gå och duscha.