Om att sätta punkt. Punkt.

I dag jobbar jag min sista dag för sommaren. En vecka ledigt och sedan är jag tillbaka på "riktigt" vikariat igen. Man kan säga att jag sätter punkt för studietiden på allvar nu, och apropå det så har en stor del av sommaren handlat just om att sätta punkt.

I texter, inte i livet.

Redan första veckan skrev jag en artikel och hamnade i en diskussion med en kollega om huruvida meningar ska vara fullständiga eller ej. Och det är klart att de ska, för det mesta. Jag menade att korta, ofullständiga satser bidrar till en slags spänning, texten blir lite mer dramatisk. (Jag tror även att tillvaron blir mer dramatiskt om man är en sån som sätter punkt i livet lite oftare, på gott och ont.) Kollegan menade att han hellre binder ihop satserna på endera sättet.

Wall of hopes and dreams. Times Square 2010.

Några dagar senare läste jag en av Anette Kullenbergs krönikor i Expressen och insåg att hon är Drottningen av Punkter. Och förbannat bra! I samma veva läste jag en understreckare i DN Kultur där Jonas Thente vägrade sätta punkt en enda gång på typ tusen tecken. Galet.

Min kollega börjar vekna. Han accepterar punkter och ofullständiga satser.

Kullenberg – Thente, 1 – 0.

Punkt. Slut.

Happy birthday, by the way

Barfotabloggen fyllde ett år i torsdags. Hipp-hipp, hurra, hurra, hurra! Jag hedrar mina förfäder och hurrar på skånskt vis med tre "hurra" i stället för fyra.

Önskar att jag hade någon rolig bild att dela med mig av, men det får bli en annan gång. Jag har i alla fall lyckats fräsha upp bloggen lite, men eftersom jag inte är något "whiz kid" och dessutom sjukt otålig använder jag de mallar som blogger erbjuder. Men jag är bra på andra saker. Matte till exempel.

Och rött är snyggt.

Foto av ett foto. Gammalt foto.

Eftersom jag är lite analog av mig tog jag en bild av en annan bild i Photo Booth. Den är skitgammal, men Emil hittade den när han packade upp lite flyttkartonger. Jag, Fia och Frida är på riktig sällskapsresan-pensionärs-resa på Gran Canaria 2006.

Back on track med knasiga djur och roliga ord

Barfotabloggen har vaknat efter några månader i ide.

Det var exjobbet som tog knäcken på bloggandet, jag läste så mycket bloggar och orkade till slut inte skriva själv. All energi gick åt till att få ihop en examen efter alltför många år på universitetet. Men nu är jag tillbaka. Och önskar att jag hade något spännande att skriva.

Jag har börjat samla på roliga ord. I går lärde jag mig vad heavy metal-prickar är, det är ett jätteroligt ord. Mycket bättre än det engelska "rock dots". Dessutom finns det ett djur som heter myrkotte, det är också ett roligt ord. Men djuret finns inte i Parken Zoo vad jag vet.

Egentligen heter djuret myrkott, men "myrkotte" låter ju mycket roligare och dessutom ser den ju ut som en kotte med de där fjällen.

"Hjärna som en kokosboll"

Jag har en fäbless för Ring P1. Jag vet att det är många därute som stör sig på inringarna, men jag tycker att det är det både modigt och handlingskraftigt att ringa in och säga precis vad man tycker.

Och i många fall ganska underhållande att lyssna på.

Som journalist ska man hålla sig till den så kallade sanningen, vara källkritisk och om än inte "objektiv" så åtminstone "saklig" (första föreläsningen på JMK). Och det är ju bra, men kan ibland kännas frustrerande, även journalister har ju känslor och åsikter - believe it or not, JMK.

Därför är det väldigt befriande att vem som helst som tycker något kan ringa in till P1 och säga sin version - helt ocensurerat! I dag var det till exempel en gammal man som störde sig något fruktansvärt på kungahuset och tyckte synd om kvinnorna i kungafamiljen vars uppgift är att föda fram nästa regent.

"Tänk", sade mannen "och då spelar det ingen roll om detta barn har en hjärna som en kokosboll, för det blir ändå vår nästa statschef."

Vad underbart att uttrycka sig så! Heja Ring P1.

(Jag vet från säkra källor att de har en telefonsluss där somliga, till exempel elallergiker, sållas bort och det kan ju tyckas odemokratiskt, men man kan ju inte få allt. Inte ens i Ring P1.)

När det våras uti Svealand

...tar folk av sig sina kläder. Går på staden hand i hand och snackar badmode och väder.

Det är ett fenomen, våren i Sverige. Alla vänder sina vinterbleka ansikten mot solen så fort den visar sig - mig själv inräknad.

Påskdagen 2010. Väderrubriken i Dagens Nyheter löd: "Passa på att sola i dag" - och svenska folket lyder.

Alltså, jag tycker inte att man ska förringa eller förlöjliga det här med att "prata om vädret", för om det är något som påverkar oss människor så är det väderleken. I morse när jag vek upp persiennen såg jag snön yra utanför fönstret, och besvikelsen gjorde en djupdykning ner i magen. Finns det något vi påverkas så mycket av rent känslomässigt som vilken nyans himlen har när vi drar upp våra rullgardiner?

På Facebook handlar två tredjedelar av mina vänners statusuppdateringar om vädret, särskilt dagar som denna.

Så visst är väder viktigt. Kom ihåg det nästa gång grannen beklagar sig över regnet på väg ner i hissen, det är långt ifrån ytligt prat.

Roligt värre

I och med mitt examensarbete har jag de senaste veckorna träffat en handfull väldigt trevliga och spännande människor.

En av dem är Ludde, blott 20 år fyllda men redan en grym komiker. I helgen brände jag tre underhållande och givande timmar på Café Blå Lotus tillsammans med Ludde och försökte lära mig så mycket som möjligt om stand up-branshen. Kvällen innan, i fredags, var jag och såg honom uppträda - och jag är imponerad. På allvar.

Man blir liksom lite fast, så nu ser jag affischer om stand up-klubbar överallt, det kanske ska bli min nya hobby?

"Tja, ska vi ses i helgen och ta en öl?" bli i stället "Tja, ska vi ses i helgen och garva på Klubb si eller så?"

Birmingham calling

"Hej Anna! Jag dricker en liter punch om dan, spelar bridge och åker taxi på stan."

"Lika bra att dra från stan."

Hälsningar från Dan Banan

Söt video om att bli äldre

Jag fick ett tips om den här videon i förra veckan. I fredags publicerade jag den på Rampfeber och sedan dess har jag lyssnat flera gånger. Banalt, but I love it.

Efter tre, fyra lyssningar är refrängen så gott som tatuerad i mitt inneröra. Och videon är ju ganska gullig också.

Rena Rama, måste kolla upp om de spelar någonstans i krokarna snart?

Ciao!

Lillan fick aldrig bli stor

Jag var på Ivar Arosenius-utställningen på Waldermarsudde i går. Det var väldigt häftigt, och Lillan var bäst - alla kategorier.Den läskigaste sidan i Kattresan, och den jag minns allra starkast, är den då katten spricker.

Eftersom konstnären, tillika Lillans far, dog redan som 30-åring fick vi aldrig se Lillan växa upp, bli tonåring och vuxen. Hon har liksom konserverats som en söt och gosig liten tvååring i sin fars målningar och illustrationer. Lite sorgligt och samtidigt fint.

Fast jag och syrran gissade att en av målningarna, föreställande en ung kvinna i röd klänning på en grön gräsmatta, föreställde just Lillan som vuxen.

En annan sak jag alltid har undrat över är vad "kalikå" är, det som gubben med den blå näsan är klädd i. Om du vet vad kalikå är så förklara gärna.

Både min och Pi:s dag

I dag är det min namnsdag. Inte för att man behöver fira namnsdagar, särskilt inte andranamnsdagar men ändå.

När jag wikiar på 14 mars står det redan i första stycket att det är "Pi-dagen". Är det ett skämt eller? Uppenbarligen inte.

Pi-dagen är uppkallad efter talet Pi som är 3,14 - och som på amerikanska skrivs 3/14. Well, allt ska väl ha sina egna dagar. Kanelbullar, menlösa barn, svenska flaggan, alla föräldrar och så Pi då. Uppenbarligen. På Wikipedia kan man också läsa att dagen firades första gången redan 1988 på museet Exploratorium i San Francisco.

Namnsdagspaj eller namnsdagspi?

Tydligen firas dagen med att det på ovan nämnda museum bjuds på pizzor och pajer, eftersom "pi" på enegelska uttalas likadant som pie, paj. Dessutom är ju pizzor och pajer som regel runda, och pi används som bekant för att bestämma cirkelns omkrets och areal. Hur logiskt som helst.

Men, grattis till maj och grattis till paj då?

Det finns en sång om i dag. Nästan.

Det finns en sång om söndagen den 13 mars. I dag är det visserligen lördag, men när jag tänker efter är det en bra årstid att skriva en låt på.

Vi befinner oss i en övergångsperiod mellan vinter och vår, och våren låter vackert vänta på sig. Visserligen skiner solen men oj vad trötta hela svenska folket, åtminstone vi söder om Sundsvall, är trötta på snö vid det här laget. Jag menar, vi börjar ju ledsna redan efter två veckor med snö och slask.

Åter till konsten. En känslig konstnärssjäl måste verkligen explodera av kreativitet av att gå längs en vindpinad kustremsa medan marssolen kämpar och flämtar för att hinna ifatt årstiden. I alltför tunna kläder, bitter på vintern och väntandes på bättre tider. På alla plan.

Det är som diesel för en ung, förvirrad och vinterförtvinad konstnär.

Jag förstår att låten blev till. Fast egentligen har jag ju ingen aning om hur det gick till.

En äkta stockholmare

...tar en dubbel macchiato på väg till jobbet på morgonen. Och spiller ingenting fastän de går och pratar i telefon samtidigt.

Jag dricker vanligt bryggkaffe till frukost. Hemma.

...säger Medis om Medborgarplatsen.

Jag säger Medborgarplatsen. Och förklarar var den ligger.

...ger blanka fan i att Kleerup står i bankomatkön när de passerar förbi.

Jag kan inte sluta stirra eftersom jag undrar om det verkligen är Kleerup som står där i vid en helt vanlig bankomat, mitt på blanka dan.

...vet att man ska bo på en idyllisk gata, på lagom avstånd från de mest folk- och trafiktäta gatorna, men ändå hålla sig mitt i smeten.

Jag bor på mitt på Götgatan.

...tar tunnelbanan överallt, även om det bara är två stationer. Eftersom de har SL-kort.

Jag går oftast om sträckan är kortare än 5 km, plankar kvälls- och nattetid och använder remsa i nödfall.

...bestämmer mötesplatser utifrån T-baneuppgångarna, eftersom alla åker tunnelbana överallt.

Jag anger gatuadresser eftersom jag tvingats lära mig dem när jag irrat runt.

...har snygga, nätta och opraktiska skor. Eftersom de åker tunnelbana överallt.

Jag har grova och tåliga skor eftersom jag oftast går.

...är född på Danderyds sjukhus eller Sös och ger sig ogärna och sällan iväg utanför tullarna.

Jag har bott i Stockholm i sex veckor.

Statistik på Söder

Jag lyckades härmodagen äntligen ta mig ut efter en långdragen förkylning. Jag var ju tvungen att kolla in omgivningarna där jag numera bor.

Sträckan Skrapan - Eriksdalsbadet - Årstaviken västerut till järnvägsbron - Tantogatan - Södra Station och tillbaka till Skrapan den 18 februari i siffror:  

• 4,2 kilometer
• 5 joggare
• 1 rosamålad parkbänk
• 2 hundägare
• 4 miljoner unga mödrar med barnvagnar

Rosa parkbänk.

Jag har aldrig sett så många barnvagnar per kvadratkilometer i hela mitt liv! 

Om att hantera för många decibell

Jag hittade en trevlig lapp i går när jag var på konsert:

"Om det är för högt:

1. Säg åt bandet.

2. Säg åt mix-erskan/aren 

3. Köp öronproppar i kassan.

4. Gå ut ur rummet."

Raka rör. Gissa var? (Ledtråd: Det var inte på Debaser i alla fall.)

Ett plus ett är... hundra?

Om man tar något som är bra, typ kaffe, och slår ihop det med något annat bra, vi kan till exemepl säga choklad, så blir den sammanlagda upplevelsen många gånger bättre. Kombon kaffe och choklad är alltså mycket bättre än bara kaffe och choklad. Fattar ni?

Detsamma gäller för denna video:

Hänger ni med? Ikväll kommer de till Norrlands. Florence alltså, inte Ebba. Jag är där.

...som Eld

Jag är sämst på att packa. Okynnessurfar alldeles för mycket.

Mer nostalgi åt folket!

Det är lite rörigt med två bloggar. I går skulle jag skriva ett inlägg för Rampfeber om att Köttgrottorna spelar på 44:an ikväll, men upptäckte inte förrän vid publicering att jag var här på Barfota och inte på Rampfeber.

I alla fall, hela dagen i går var en enda nostalgitripp. Jag hittade mina gamla svartrödrutiga strumbyxor som jag köpte i nian, jag älskade dem och hade dem på mig när familjen åkte till Karibien på semester. 

Nostalgitripp: Rödsvartrutiga strumbyxor, rött nitbälte, Kiss-keps och tonårsmagasinet Darling nr 6 2001.

Eftersom kåren JMK är så sega så har jag ännu inte fått min DN, och letade därför upp en Darling att bläddra i vid frukostbordet. Vilken tidning! Jag minns när den kom, det var typ det mest hippa som fanns, och eftersom jag aldrig varit särskilt hip så läste jag den bara någon enstaka gång, men jag minns hypen. 

Om Darling hade funnits i dag hade jag lätt skrivit för den. Den tar upp viktiga saker, men stilen är så härligt ostyrig, ironisk och kaxig på något sätt. Fyra toasters.

Tillbaka till 44:an. Alla, jag menar verkligen ALLA, hade "De Lyckliga Kompisarna Live på Kafé 44" när jag var punkare för tio tolv år sedan. I den lilla staden jag kom ifrån var det ett projekt att åka till Stockholm och en enda gång har jag varit på det legendariska punkhaket. En onsdagseftermiddag med syrran och en gammal kompis, vi var typ helt ensamma och satt och fikade. Rätt oglammigt. 

Well then.

Glöm Din Dröm

Jag gömmer, det jag drömmer, glömmer.

Det var nostalgi den 18 december, jag och syrran såg Sundström på Katalin. Det är nog tio år sedan sist. Han rev av några nya låtar varav Glöm Din Dröm fastnade genast. 

Men det var lite deppigt, om jag nojar över att ha passerat 25 så är det inget mot Steffes nya platta. Döden, (övre) medelålder och gamla minnen i kubik. Men så skulle han lätta upp lite med en gammal låt. Som handlade om n midsommarafton någon gång i mitten av åttiotalet... 

Steffe och hans vackra fru Karin.

Syrran blev alldeles till sig och ropade rätt ut: "Jaaa! 40 veckor! Det är den vackraste låt jag vet!" varpå kvällens höjdpunkt med den luggslitna gitarren kom av sig en smula. Kanske blev han lite rörd, men han tackade lite nervöst och tog en klunk öl. 

Det var fint. Nästan lika fint som när jag såg Winnerbäck på Stadsteatern i Eskilstuna, hösten 1999 måste det ha varit, när han precis hade slagit igenom på allvar med Kom. Han hade blivit rätt poppig vid det här laget och hade ett stort band med sig. Men så genom halva konserten sa det pang! och allt bara dog. Strömmen hade gått. Lars placerade sig längst fram på scenen med en akustisk gitarr, helt opluggat såklart, och spelade gamla låtar på löpande band på publikens begäran. Då satt såklart syrran längst fram och hojtade högst.

Så kan det gå. Strömmen kom tillbaka och de kunde avsluta spelningen som planerat. Men den spelningen är en av de bästa.

Nytt år, ny ålder, ny frisyr.

Det var ett jäkla tjat om åldersnoja, men det är väl mitt sätt att hantera det faktum att jag varit myndig i snart ett decennium.

När jag var liten tyckte jag att det var kul att vara äldst i klassen, att fylla år på vintern var ju ingen höjdare visserligen, men äldst i kassen var helt klart status. När jag fyllde arton fick jag köpa ut folköl åt mina klasskomisar. Åtminstone åt Micke. Åtminstone en gång. När jag fyllde tjugo drog de mig på fyra spalter i lokaltidningen, inte för att jag var bättre än någon annan och porträttbilden var fruktansvärd, men jag var ju dagens jubilar. Fast två dagar för tidigt eftersom Markus från Stadens stolthet Kent fyllde år i rokarna och därför skulle firas på min egentliga födelsedag, som det året var en fredag.

Och det är viktigt att ha en attraktiv tidning på fredagar, det vet jag ju nu. Simon på webben har lärt mig att man ska lägga ut en lite spexig artikel på fredageftermiddagar när hårt arbetande människor börjar lätta på slipsen inför helgen så att säga. Välkomna dem in i helgstämningen.

Nu är jag tjugosju och undrar vad jag har gjort sen den där fyraspaltsartikeln?