Jag är hellre blind än ser mitt liv utan...

Florence Valentin på Katalin, i går torsdag. Grymt. Fyra toasters.

Läs mer på Rampfeber. Eller lyssna på Release retro.

Vad ska du bli?

Gå upp gå till jobbet, jobba-jobba-äta lunch

(samma sak händer i morgon)

Jobba åka trick hem och sätta sig och glo

Det är inget liv

Vad ska du bli?

Jag klagar verkligen inte på min situation, det är tugnt att pendla men annars trivs jag. Det vara bara det att jag kom på mig själv med att klockan nio i går kväll tänka "jaha, då är det väl lika bra att samla ihp sig så man orkar upp halv sex i morgon då?" Och dök Ebbas kära gamla rader upp i huvudet. Plus att jag slängde ett öga på Kanal 5:s "Ullared" och det om något får en att vilja gör helt om och aldrig komma i närheten av det svenska Svensson-livet.

Du är ung och rebellisk som fan

Du sätter hårt emot hårt

Du vet precis vad du vill

Och du vill inte bli, en av dom där

Har man ingen morgontidning kan man ju alltid skriva ett par rader. Jag måste verkligen ringa DN i dag, var tusan är min tidning?

Veckoblogg?

Jag är en mycket dålig bloggare. Jag skriver för sällan och saknar en röd tråd. Sedan praktiken började har jag fått in ett inlägg i veckan.

Jag minns när jag och Madde läste Bert-böckerna, vi var väl i tio, elvaårsåldern. I en av böckerna bytte Bert namn från "dagbok" till "veckobok", eftersom han bara skrev en gång i veckan, och då sammanfattade han hela veckan. 

Veckoblogg? Knappast. I denna tid, i denna värld av sociala medier där du på 40 tecken kan uttrycka ett ögonblick i det ständiga flödet, finns inte utrymme för veckoliga sammanfattningar. Man vet redan allt, och det man inte vet kommer man inte att minnas eller bry sig om. Punkt slut. Konceptet "veckoblogg" är en paradox. Dagboken kan ligga och gro, jäsa och vänta på sammanfattningar, men inte bloggen.

Kanske kommer min blogg att gå i konkurs, precis som någon slags verksamhet i mitt kvarter (exakt vilken typ av verksamhet är okänd), men enligt skylten gällde det tydligen att hålla sig framme i dag...

Tur att det går bättre för Rampfeber, du har väl inte missat den?

Praktikanten - andra veckan

Det häftigaste med journalistyrket är att det aldrig blir långtråkigt. Visst, självklart blir jobbet vardag - det blir alla jobb. För några år sedan jobbade jag på tvätten (inte den i Arlöv, men det kunde ha varit det...), och det blev snabbt rutin. Efter tre dagar satt rörelsen för hur man viker patientskjortor i ryggmärgen ochdet var ju tur eftersom man skulle vika ett visst antal i timmen, kanske 150 eller 200? Jag minns inte så noga.

Det var långtråkigt. Men det var mitt sommarjobb och jag stretade på. 

Andra veckan på redaktionen har gått alldeles för fort. Jag var med på Läkarförbundets etikdag, en spännande och lärorik upplevelse. Det är alltid spännande att som helt utomstående få inblick i särskilda grupper och hur stämningen är. Under lunchen satt jag bredvid en äldre kvinna strax över sextio, som tog mig för ung läkarstudent. Jag fick aldrig chansen att berätta vem jag var, så jag spelade med när hon pratade på om hur kåren fortfarande består till största delen av gubbar, åtminstone de i höga positioner. Hon sa att när hon var i min ålder trodde hon att mycket mer skulle ha förändrats. "Men", sa hon och pekade på de antika väggarna och målningarna som prydde dem, "gubberiet sitter liksom i väggarna, bokstavligt talat!"

Intressant. Vill du läsa vad som diskuterades på själva seminariet kan du läsa det här. 

För övrigt har jag varit på Socialstyrelsen och scannat av deras diarier. Det är en djungel och jag misstänker att jag lider av någon slags byråkratisk dyslexi. Notiser, miniutbildning, möten och fredagsfika - och plösligt var det lördag igen!

Puffar än en gång för Rampfeber.

Bättre än filmen

Det här är ingen sentimental dagbok, jag undviker sådant och lägger upp bilder på kossor och annat trevligt och oskyldigt. Men nu föreligger en risk för att låta blödig.

Sällan har det hänt att jag väldigt starkt har känt mig som om jag befann mig mitt uppe i en film. Det är en häftig men surrealistisk känsla. Ännu häftigare är när filmen har ett lyckligt slut. Mycket bättre i verkligheten än på bioduken.

Rampfeber

I dag är det lördag och jag vaknade med ett ryck i morse. Det var mörkt, jag har ingen aning om vad klockan var men jag gissar att det var runt sex. Min första tanke var: "Åh nej, nu ringer snart klockan!" Och sekunden därpå kom jag ihåg att det är lördag, tänk vad en vanlig lördag kan göra myket i de arbetsföras land!

Jag tänker passa på att slå ett slag för den nya Uppsalamusikbloggen Rampfeber som jag tillsammans med två andra kreativa musikälskare har startat upp i dagarna. Där kommer vi presentera högt och lågt från musiksvängen i Uppsala. Bara att lägga till bland dina favoriter. 

Kul i Uppsala?

Busskur i centrala Uppsala i början av september i år. Installation? Kreativa nollor? Utomjordingar? Det var borta dagen efter.

Obsevera den lilla röda figuren som väntar på... ett UFO?

Så går en vecka i våra liv...

...och kommer aldrig åter.

Efter snart en arbetsvecka på Dagens Medicin har jag konnat konstatera följande:

1) En veckotidning med deadline en gång i veckan är en otroligt kaosartad plats timmarna innan pressläggning. Redkationen är liten och trevlig. Känns som en familj litegrann.

2) Jag har haft nytta av Augustin Erbas lektioner i hur man läser vetenskapliga rapporter, och hur man som journalist ska bedöma dem. Tack Augustin!

3) Jag lever mitt i navet av diskussionerna kring svininfluensan, eller "baconfeber" som en av nyhetscheferna skämtade härmodagen. Det gäller att ha distans.

4) Fredagsfika klockan 15 är lika heligt här som på Kuriren.

5) Automatkaffet är uselt men beroendeframkallande, precis som det ska vara.

Och till sist, jag har än en gång fått bekräftat för mig själv att jag valt rätt yrke.
Trevlig helg!

Appropå Didrik

Jag skrev för några veckor sedan och undrade var Johan Widerberg tagit vägen. Sedan dess har jag sett reklam för Så olika varje dag. På tv eller i tidningar. I dag skriver Svenskan om Didriks comeback - fast inte som Didrik såklart. Visst är han sig lik?

Tackar Anders för länken.

I morgon smäller det!

Jag har slutat klaga. I tre dagar har jag haft något som påminner om ledighet, även mentalt. I morgon är det dags för min andra praktikperiod, i hela tio veckor ska jag få vistas på en redaktion och känna hur bra livet kan te sig. Det kommer bli skitbra.

Högst upp i ett gammalt hus på söder i Stockholm, på en liten blindtarmsiknande gatsnutt i Maria-kvarteren, huserar Dagens Medicin, och där kommer jag att hålla till resten av året och lite till. För första gången i mitt liv får jag bara fyra dagars julledighet, och då får jag ändå ledigt på julafton - det finns ju folk som arbetar då! Vanliga arbetande människor måste ta ut semester för att få det som jag så glättigt och naivt fram till nu kallat för jullov. Det vill säga åtminstone tio dagars sjusoveri och godisätande. Men varför klaga? Jag har slutat klaga. 

Well then. Nu ska här läsas tidning - hela jäkla DN ska plöjas - drickas kaffe och bara slappas hela dagen. Lika bra att passa på. För i morgon, i morgon är det dags att ta nästa steg in i framtiden!