Om man tar något som är bra, typ kaffe, och slår ihop det med något annat bra, vi kan till exemepl säga choklad, så blir den sammanlagda upplevelsen många gånger bättre. Kombon kaffe och choklad är alltså mycket bättre än bara kaffe och choklad. Fattar ni?
Detsamma gäller för denna video:
Hänger ni med? Ikväll kommer de till Norrlands. Florence alltså, inte Ebba. Jag är där.
Det är lite rörigt med två bloggar. I går skulle jag skriva ett inlägg för Rampfeber om att Köttgrottorna spelar på 44:an ikväll, men upptäckte inte förrän vid publicering att jag var här på Barfota och inte på Rampfeber.
I alla fall, hela dagen i går var en enda nostalgitripp. Jag hittade mina gamla svartrödrutiga strumbyxor som jag köpte i nian, jag älskade dem och hade dem på mig när familjen åkte till Karibien på semester.
Nostalgitripp: Rödsvartrutiga strumbyxor, rött nitbälte, Kiss-keps och tonårsmagasinet Darling nr 6 2001.
Eftersom kåren JMK är så sega så har jag ännu inte fått min DN, och letade därför upp en Darling att bläddra i vid frukostbordet. Vilken tidning! Jag minns när den kom, det var typ det mest hippa som fanns, och eftersom jag aldrig varit särskilt hip så läste jag den bara någon enstaka gång, men jag minns hypen.
Om Darling hade funnits i dag hade jag lätt skrivit för den. Den tar upp viktiga saker, men stilen är så härligt ostyrig, ironisk och kaxig på något sätt. Fyra toasters.
Tillbaka till 44:an. Alla, jag menar verkligen ALLA, hade "De Lyckliga Kompisarna Live på Kafé 44" när jag var punkare för tio tolv år sedan. I den lilla staden jag kom ifrån var det ett projekt att åka till Stockholm och en enda gång har jag varit på det legendariska punkhaket. En onsdagseftermiddag med syrran och en gammal kompis, vi var typ helt ensamma och satt och fikade. Rätt oglammigt.
Well then.
Jag gömmer, det jag drömmer, glömmer.
Det var nostalgi den 18 december, jag och syrran såg Sundström på Katalin. Det är nog tio år sedan sist. Han rev av några nya låtar varav Glöm Din Dröm fastnade genast.
Men det var lite deppigt, om jag nojar över att ha passerat 25 så är det inget mot Steffes nya platta. Döden, (övre) medelålder och gamla minnen i kubik. Men så skulle han lätta upp lite med en gammal låt. Som handlade om n midsommarafton någon gång i mitten av åttiotalet...
Steffe och hans vackra fru Karin.
Syrran blev alldeles till sig och ropade rätt ut: "Jaaa! 40 veckor! Det är den vackraste låt jag vet!" varpå kvällens höjdpunkt med den luggslitna gitarren kom av sig en smula. Kanske blev han lite rörd, men han tackade lite nervöst och tog en klunk öl.
Det var fint. Nästan lika fint som när jag såg Winnerbäck på Stadsteatern i Eskilstuna, hösten 1999 måste det ha varit, när han precis hade slagit igenom på allvar med Kom. Han hade blivit rätt poppig vid det här laget och hade ett stort band med sig. Men så genom halva konserten sa det pang! och allt bara dog. Strömmen hade gått. Lars placerade sig längst fram på scenen med en akustisk gitarr, helt opluggat såklart, och spelade gamla låtar på löpande band på publikens begäran. Då satt såklart syrran längst fram och hojtade högst.
Så kan det gå. Strömmen kom tillbaka och de kunde avsluta spelningen som planerat. Men den spelningen är en av de bästa.
Det var ett jäkla tjat om åldersnoja, men det är väl mitt sätt att hantera det faktum att jag varit myndig i snart ett decennium.
När jag var liten tyckte jag att det var kul att vara äldst i klassen, att fylla år på vintern var ju ingen höjdare visserligen, men äldst i kassen var helt klart status. När jag fyllde arton fick jag köpa ut folköl åt mina klasskomisar. Åtminstone åt Micke. Åtminstone en gång. När jag fyllde tjugo drog de mig på fyra spalter i lokaltidningen, inte för att jag var bättre än någon annan och porträttbilden var fruktansvärd, men jag var ju dagens jubilar. Fast två dagar för tidigt eftersom Markus från Stadens stolthet Kent fyllde år i rokarna och därför skulle firas på min egentliga födelsedag, som det året var en fredag.
Och det är viktigt att ha en attraktiv tidning på fredagar, det vet jag ju nu. Simon på webben har lärt mig att man ska lägga ut en lite spexig artikel på fredageftermiddagar när hårt arbetande människor börjar lätta på slipsen inför helgen så att säga. Välkomna dem in i helgstämningen.
Nu är jag tjugosju och undrar vad jag har gjort sen den där fyraspaltsartikeln?
