I går kväll fastnade jag i en soffa framför en tv. På tv:n visades Bonde söker fru. Jag vet ju vilket program det är men har aldrig tittat på det. Förrän i går kväll.
Emma: "Kottbonde, hahaha! Är det en bonde som har sådana där kott-djur som man bygger själv av kottar och pinnar? Hahaha!"
Emil: "Köttbonde, Emma. Det står KÖTTbonde!"
Jaså minsann. Jo, jag ser ju lite dåligt i och för sig. Men visst hade det varit kul om det fanns kott-bönder?
"Sandpapper... satan... sol... silver?"
"S, N?"
"Snarka... snus... snoshörning... snogsmöss?"
Fortsättning från igår. Det är helt fantastiskt bra! Och om jag undrade vad Johan Widerberg gör nuförtiden så har jag i alla fall tagit reda på vad Malik Bendjelloul som spelar Philip gör.
"S, N, Y?"
"Snyxoxe?"
Det började med Ebba och Didrik (1990), åtminstone för min del. Alla födda åren kring 1980 sätter likhetstecken mellan Johan Widerberg och huvudpersonen Didrik. Eller okej då, jag gör det i alla fall. Protestera om du vill.
Ur Ebba och Didrik:
(Didrik frågar den tio år ädre Yrla som han är kär i): "Vad heter du?"
"Yrla"
"Virvla?"
Men var tusan tog han vägen sen? Ett tag kändes det som om han var överallt. Rapport till himlen och Lust och fägring stor i mitten av nittiotalet, och så Under solen (inte särskilt bra) för sådär en tio år sedan. Johan debuterade faktiskt redan som tvååring i Mannen på taket, första generationens Beck-filmer med Carl-Gustaf Lindstedt - och tydligen gjorde han så bra ifrån sig att han även som tjugoåring fick mer pratsamma roller i andra generationens Beck där Gösta Ekman spelade rollen som den melankoliske kommissarien med sina misslyckade familjerelationer.
Det var när jag såg Polismördaren i våras som jag började fundera över var han tagit vägen, Johan-Didrik. Jag rev av några filmer där han spelar, oftast samma roll. Bortkomna tonårspojkar, lite som Didrik.
Så jag googlar honom. Och upptäcker att han hade en roll i Oceans twelve, vilken jag pinsamt nog inte sett. Dessutom är han på gång med en ny film som kommer nästa år, Helena Bergströms Så Olika. Och eftersom jag nu har funderat så mycket kring vad som hände med Didrik måste jag ju nästan se den. Jag väntar med spänning på vem Johan Widerberg har blivit exakt tjugo år efter Ebba och Didrik.
I dag har jag kommit fram till tre saker, vilka många säkert redan vet:
1) Mörkret på landet är mycket mörkare än något annat mörker. Och vackrare.
2) Henning Mankells Kinesen är fascinerande, skitbra och en riktig bladvändare. Jag kan inte slita mig.
3) Tiden går alldeles för fort när man inte vill göra något annat än att läsa Henning Mankells Kinesen fast man egentligen borde.
(Men jag har faktiskt joggat idag, fastän det har regnat nästan hela dagen.)
Av året alltså. I dag är det första oktober och vi går in i den sista kvarten (eller kvartalet omd et nu ska vara så noga) av 2009.
Tidens gång går att visualisera antingen linjärt, som en rak linje som går mot evigheten. Det är vanligt har jag förstått på folk som jag dikuterat det här med. Eller så kan man se tiden som jag ser den, crikulärt. Eller åtminstone årets gång. Det sjuka är att hur ologiskt det än kan låta så går mitt år motsols. Det är sant! Klockan ett infaller jul och nyår, och sedan går klockan baklänges, runt tio ungefär är det sportlov och strax innan visaren passerar sex är det midsommar. Just nu närmar vi oss trean på urtavlan för att fortsätta uppåt mot ettan, nyåret.
Förstår ni hur jag tänker? Det kanske låter kosntigt, men jag tror att det är de där kalendrarna som är orsaken. De finns säkert fortfarande, vi hade en sådan i klassrummet när jag gick på lågstadiet i början av 1990-talet. Det var en stor rektangulär pappskiva med ett litet kalenderblock i mitten. Ett sådant som man drar en lapp från varje dag och som visar dagens datum. Runt omkring datumblocket fanns tolv skissade bilder i svag gråskala. En för varje månad. Den första varje ny månad tog man klistermärken med samma motiv fast färglagda och klistrade dit. På ett pedagogiskt vis kunde man alltså se året fortskrida och ta färg.
De där bilderna började uppe i högra hörnet med januari och gick sedan motsols till övre vänstra hörnet och ner mot det nedre vänstra hörnet. Och så vidare. Fattar ni? Precis som mitt inre visuella år. Jag är skadad för livet av en fjantig kalander som vi hade i lågstadiet! (Och inte fick jag någonsin vara den som klistrade upp en ny månad heller.)
Nu är det i alla fall oktober. Det är en bra månad.
Idol-rapport: Jag har ännu inte tippat över ända, såg inte våra idoler igår och kommer inte att se dem ikväll. Kanske var det bara en flirt?
