I dag jobbar jag min sista dag för sommaren. En vecka ledigt och sedan är jag tillbaka på "riktigt" vikariat igen. Man kan säga att jag sätter punkt för studietiden på allvar nu, och apropå det så har en stor del av sommaren handlat just om att sätta punkt.
I texter, inte i livet.
Redan första veckan skrev jag en artikel och hamnade i en diskussion med en kollega om huruvida meningar ska vara fullständiga eller ej. Och det är klart att de ska, för det mesta. Jag menade att korta, ofullständiga satser bidrar till en slags spänning, texten blir lite mer dramatisk. (Jag tror även att tillvaron blir mer dramatiskt om man är en sån som sätter punkt i livet lite oftare, på gott och ont.) Kollegan menade att han hellre binder ihop satserna på endera sättet.
I texter, inte i livet.
Redan första veckan skrev jag en artikel och hamnade i en diskussion med en kollega om huruvida meningar ska vara fullständiga eller ej. Och det är klart att de ska, för det mesta. Jag menade att korta, ofullständiga satser bidrar till en slags spänning, texten blir lite mer dramatisk. (Jag tror även att tillvaron blir mer dramatiskt om man är en sån som sätter punkt i livet lite oftare, på gott och ont.) Kollegan menade att han hellre binder ihop satserna på endera sättet.
Några dagar senare läste jag en av Anette Kullenbergs krönikor i Expressen och insåg att hon är Drottningen av Punkter. Och förbannat bra! I samma veva läste jag en understreckare i DN Kultur där Jonas Thente vägrade sätta punkt en enda gång på typ tusen tecken. Galet.
Min kollega börjar vekna. Han accepterar punkter och ofullständiga satser.
Kullenberg – Thente, 1 – 0.
Punkt. Slut.