Håström pt II

Jag fick genast en gliring över min jämförelse av Thåström och Hellström: "De är ju helt olika, Thåström har ju svarta hängslen medan Hellström har vita!"

Okej. Jag fattar. Och skenet bedrar. De är ju egentligen varandras totala motsatser. Barfotabloggen har hela listan:

Stockholm - Göteborg
Ebba Grön - Broder Daniel
Hest och dovt - Ljust och falskt
Punk - Pop
Karenina - Lena
Tystlåten - Snacksalig
Kärlek är för dom - 2 steg från paradise

Helt olika. Eller hur?

Håström

När Håkan Hellström släppte sin senaste platta nån gång förra året, kunde jag inte låta bli att slås av hur många av de bilder som publicerades överallt var extremt välbekanta.

Nu, när Håkan inte längre ser ut som en fjortonåring i randig sailortröja, har fått ett allvarsamt veck mellan ögonbrynen och dessutom låtit håret växa ut påminner han läskigt mycket om min husgud Joakim Thåström.

Kolla outfiten liksom... Det är ingen skillnad, förutom 30 år.

Likadana kläder, samma mörka lockiga rufs och gärna med strålkastare i bakgrunden. Det senaste har ju inget med personerna att göra, men det ger bilderna samma feeling.

Jag vill också understryka att denna jämförelse handlar om bilderna. Nog för att jag på äldre dar har blivit blödig och till och med varit på två spelningar med Håkan, men som tonårspunkare hade jag starkt ogillat hur någon försökt dra paralleller mellan Thåström och Hellström.


Detta är bara ett urval, men det räcker med en enkel bildgoogling för att hitta rejält med belägg för min tes. Och för att klargöra: utöver (ofta sorgliga) texter på svenska gör jag inga andra jämförelser.

Om att sätta punkt. Punkt.

I dag jobbar jag min sista dag för sommaren. En vecka ledigt och sedan är jag tillbaka på "riktigt" vikariat igen. Man kan säga att jag sätter punkt för studietiden på allvar nu, och apropå det så har en stor del av sommaren handlat just om att sätta punkt.

I texter, inte i livet.

Redan första veckan skrev jag en artikel och hamnade i en diskussion med en kollega om huruvida meningar ska vara fullständiga eller ej. Och det är klart att de ska, för det mesta. Jag menade att korta, ofullständiga satser bidrar till en slags spänning, texten blir lite mer dramatisk. (Jag tror även att tillvaron blir mer dramatiskt om man är en sån som sätter punkt i livet lite oftare, på gott och ont.) Kollegan menade att han hellre binder ihop satserna på endera sättet.

Wall of hopes and dreams. Times Square 2010.

Några dagar senare läste jag en av Anette Kullenbergs krönikor i Expressen och insåg att hon är Drottningen av Punkter. Och förbannat bra! I samma veva läste jag en understreckare i DN Kultur där Jonas Thente vägrade sätta punkt en enda gång på typ tusen tecken. Galet.

Min kollega börjar vekna. Han accepterar punkter och ofullständiga satser.

Kullenberg – Thente, 1 – 0.

Punkt. Slut.

Happy birthday, by the way

Barfotabloggen fyllde ett år i torsdags. Hipp-hipp, hurra, hurra, hurra! Jag hedrar mina förfäder och hurrar på skånskt vis med tre "hurra" i stället för fyra.

Önskar att jag hade någon rolig bild att dela med mig av, men det får bli en annan gång. Jag har i alla fall lyckats fräsha upp bloggen lite, men eftersom jag inte är något "whiz kid" och dessutom sjukt otålig använder jag de mallar som blogger erbjuder. Men jag är bra på andra saker. Matte till exempel.

Och rött är snyggt.

Foto av ett foto. Gammalt foto.

Eftersom jag är lite analog av mig tog jag en bild av en annan bild i Photo Booth. Den är skitgammal, men Emil hittade den när han packade upp lite flyttkartonger. Jag, Fia och Frida är på riktig sällskapsresan-pensionärs-resa på Gran Canaria 2006.

Back on track med knasiga djur och roliga ord

Barfotabloggen har vaknat efter några månader i ide.

Det var exjobbet som tog knäcken på bloggandet, jag läste så mycket bloggar och orkade till slut inte skriva själv. All energi gick åt till att få ihop en examen efter alltför många år på universitetet. Men nu är jag tillbaka. Och önskar att jag hade något spännande att skriva.

Jag har börjat samla på roliga ord. I går lärde jag mig vad heavy metal-prickar är, det är ett jätteroligt ord. Mycket bättre än det engelska "rock dots". Dessutom finns det ett djur som heter myrkotte, det är också ett roligt ord. Men djuret finns inte i Parken Zoo vad jag vet.

Egentligen heter djuret myrkott, men "myrkotte" låter ju mycket roligare och dessutom ser den ju ut som en kotte med de där fjällen.

"Hjärna som en kokosboll"

Jag har en fäbless för Ring P1. Jag vet att det är många därute som stör sig på inringarna, men jag tycker att det är det både modigt och handlingskraftigt att ringa in och säga precis vad man tycker.

Och i många fall ganska underhållande att lyssna på.

Som journalist ska man hålla sig till den så kallade sanningen, vara källkritisk och om än inte "objektiv" så åtminstone "saklig" (första föreläsningen på JMK). Och det är ju bra, men kan ibland kännas frustrerande, även journalister har ju känslor och åsikter - believe it or not, JMK.

Därför är det väldigt befriande att vem som helst som tycker något kan ringa in till P1 och säga sin version - helt ocensurerat! I dag var det till exempel en gammal man som störde sig något fruktansvärt på kungahuset och tyckte synd om kvinnorna i kungafamiljen vars uppgift är att föda fram nästa regent.

"Tänk", sade mannen "och då spelar det ingen roll om detta barn har en hjärna som en kokosboll, för det blir ändå vår nästa statschef."

Vad underbart att uttrycka sig så! Heja Ring P1.

(Jag vet från säkra källor att de har en telefonsluss där somliga, till exempel elallergiker, sållas bort och det kan ju tyckas odemokratiskt, men man kan ju inte få allt. Inte ens i Ring P1.)

När det våras uti Svealand

...tar folk av sig sina kläder. Går på staden hand i hand och snackar badmode och väder.

Det är ett fenomen, våren i Sverige. Alla vänder sina vinterbleka ansikten mot solen så fort den visar sig - mig själv inräknad.

Påskdagen 2010. Väderrubriken i Dagens Nyheter löd: "Passa på att sola i dag" - och svenska folket lyder.

Alltså, jag tycker inte att man ska förringa eller förlöjliga det här med att "prata om vädret", för om det är något som påverkar oss människor så är det väderleken. I morse när jag vek upp persiennen såg jag snön yra utanför fönstret, och besvikelsen gjorde en djupdykning ner i magen. Finns det något vi påverkas så mycket av rent känslomässigt som vilken nyans himlen har när vi drar upp våra rullgardiner?

På Facebook handlar två tredjedelar av mina vänners statusuppdateringar om vädret, särskilt dagar som denna.

Så visst är väder viktigt. Kom ihåg det nästa gång grannen beklagar sig över regnet på väg ner i hissen, det är långt ifrån ytligt prat.